tisdag 21 september 2010

Vad är poesi?

Poesi - något som jag inte har utforskat så mycket.

Jag har aldrig riktigt uppmuntrats att läsa och skriva poesi, eller jo kanske på låg- och mellanstadiet, men då tyckte man det var ganska tråkigt. Då skrev man roliga rimdikter som man inte ens brydde sig om vad dem betydde.
Men nu när man läser en dikt tänker man oftast vad de kan betyda både på ytan och invändigt. Det är som om det blir mycket mer kompicerat när man blir äldre bara för att man analyserar mer. Jag läser inte dikter på fritiden direkt och jag brukar inte skriva heller.Varför är jag inte riktigt säker. Har aldrig haft ett riktigt intresse, men när man väl läser dikter i skolan hittar man oftast något man gillar eller rent ut av hatar, men det är nog lite av poesins charm - det är inte tänkt att alla ska älska just den dikten som man har skrivit, så länge författaren har fått uttrycka sig som han/hon ville.

När jag väl började skriva den här texten gick jag till mamma och frågade om hennes diktböcker. Tydligen gillar hon poesi ganska mycket och hade flera stycken. Bland annat en bok av Karin Boye, vilket fick mig att tänka på Alice som gillar henne, så jag tittade i den och hittade några riktigt fina dikter - lite dystra, men fina. Sedan hittade jag även en gammal tidningsartikel om kroppen som hette Lovsång till min kropp av Alaide Foppa så jag tänkte att jag skulle sätta in två dikter här i min fina blogg.

Det namnlösa

Mycket göt ont, som inte har namn.
Bäst är att tiga och ta det i famn.

Mycket är hemligt och dunkelt och farligt.
Bäst är att bära det vördsamt och varligt.

Bäst är att tryggt på det hemliga tro
utan att peta på frön som gror.

"Här gick aldrig tanken på spaning.
Allmoder, led mig med säker maning!"

Gott är att lyss till sin Moders röst -
ordlöst bekymmer får ordlös tröst.

Karin Boye

Sedan har jag en dikt jag tänkte ni - som läser - skulle gissa vad den handlar om. Den är från Lovsång till min kropp av Alaide Foppa så frågan är; vilken kroppsdel handlar den här fina dikten om?

De är två behagande höjder
som min andning långsamt vaggar,
de är ömtåliga frukter
med ett nätverk av bleka blodkärl,
de var två fyllda bägare,
så välbevåget närande
i blomningens tid,
och de ger ännu liv
åt två knoppande blommor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar