Måste man ha funderingar efter en bok?

Jag brukar fundera ganska mycket efter att ha läst en bok, men när jag hade läst klart Att tro på Mr Pip så funderade jag inte särskilt mycket. Jag vet inte riktigt vad det berodde på för det fanns så mycket man kunde fundera och reflektera över - vad hände sedan? Hur tänkte Mr Watts? Varför gjorde han så? Men jag fick inga funderingar mer än var kom Mr Watts familj in i bilden? Detta vet jag inte om det var bra eller inte - att jag inte fick några funderingar alltså - eftersom det var det vi skulle diskutera om på lektionen. Det gjorde ju så att jag inte kunde säga så mycket. För jag tyckte om boken, men jag kunde inte säga vad i boken  jag tyckte om. Jag kunde inte säga att jag gillade den detaljen och just den personen för det visste jag inte själv - jag tyckte helt enkelt bara om boken som helhet.
   Något som jag inte tyckte om däremot var slutet. Detta togs upp under diskussionen också. Efter att Matilda åkt till sin pappa blev boken tråkig och författaren kunde ha skippat den sista delen. Det som hade hänt innan var spännande och det hände saker hela tiden, men sedan så blev det bara massa onödiga ord.

Att tro på Mr Pip fick mig att tänka mycket under tiden jag läste, men när jag väl var klar var nästan alla mina funderingar bortblåsta. Den enda funderingen och frågan som fanns kvar efteråt fick jag nog aldrig riktigt svar på. Jag tror inte någon riktigt kunde svara på det. Så...

...var kom Mr Watts familj in i bilden?

Litteraturens effekt på människor

"När det fanns flera  lik som var uppsvällda och blånade av vatten, granskade han dem girigt och försökte känna igen Camille. Ibland ramlade ansiktskött av dem bitvis, benstommen hade skavt hål på den uppblötta huden, ansiktet var liksom kokat och avklätt in på benen."


Thérèse Raquin av Emile Zola - inte den mysigaste berättelsen att läsa direkt. Detta var bara ett litet smakprov av den del i berättelsen som vi har läst ifrån boken och jag får rysningar så fort jag tänker på den.  Zola skriver otroligt bra och beskriver allting utmärkt. Man känner att man är där, man känner den fruktansvärda lukten från liken, ser de döda kropparna, det är så obehagligt att man blir kall och grimaserar även om man inte ser det egentligen - och ändå kan jag inte sluta läsa. Jag vill lägga ifrån mig texten och tänka på något annat bara för att det är så obehagligt - men jag kan inte, jag vill bara fortsätta läsa. Eftersom beskrivningarna är så bra så att det känns som om man står där själv och tittar på alla liken så blir man så fast i berättelsen att man måste läsa mer.
 
"När hällarna är tomma går folk besvikna, bestulna, därifrån och mumlar mellan tänderna. När hällarna är väl belagda, när de skyltas vackert med människokött, då trängs de besökande, unnar sig sensationer till billigt pris, förfäras, skämtar, applåderar eller visslar som på teatern och går belåtna därifrån med förklaringen att bårhuset var lyckat idag."

Det bildas starka känslor, många frågor och jag blir upprörd när jag läser - inte minst när jag läste om hur folket tycker om att titta på liken. Det bildas många och stora tankar och enligt mig är det det som är bra litteratur.

"Based on a true story"

Står det på ganska många filmer och böcker - men vad betyder det egentligen? Man tänker ju oftast att det är en sann historia och det borde det vara men ibland kan man ju undra. Som t.ex. är det många som säger att det finns skräckfilmer som är "based on a true story" men jag har i alla fall lite svårt att tro att skräckfilmer är sanna historier. Men grejen med att göra filmer och böcker baserade på sanna historier är att man inte skriver hela sanningen eller så fyller man ut den. Detta är ju för att göra historien mer intressant men om man ska berätta något historiskt och fyller ut kan inte det göra oss som ser detta förvirrade? Vi kanske börjar tro att det som vi ser eller läser är den rätta sanningen?
  
Jag personligen tycker om att se eller läsa sanna historier. Mestadels för att jag på något sätt vill läsa eller se något som kan vara verkligt för att veta, om det är något bra som händer, att det kan faktiskt hända bra saker i livet! Men om det är något hemskt eller obehagligt är det mer - som vi sa på lektionen - för att jag själv ska må bättre och förstå att jag har det bra. Jag kan också tycka att det är intressant att läsa sanna historier då man läser om verkligheten och inte bara om något påhittat.

Så jag tykcer det är bra med "based on a true story" men jag kan också tycka att man inte ska alltid ska tro på det...

Den enkla synen

Hur tänker barn när de läser barnböcker? Något som jag kom att tänka på efter att ha läst Hanna, huset, hunden. För vi andra kan analysera och fundera på den djupa innebörden i de enkla orden som en barnförfattare har skrivit, men hur tänker barnen? Kanske barnen förstår böckerna bättre än vi? Vi kanske gör det mer komplicerat, mer än det behöver vara, och barnen kommer med den enkla och "riktiga" förklaringen. För när man växer upp och blir äldre kan man förlora "den enkla synen" - som jag kallar det nu -  på allt runt omkring oss. Allting kanske inte är så komplicerat som det verkar.
 
   Barnboken Hanna, huset, hunden tycker jag visar det på något sätt. För jag är nästan 100 % säker på att barn förstår vad den handlar om utan att de behöver göra det så komplicerat. Men jag, jag förstod absolut ingenting. Efter att ha hört andra förklara vad de såg och hur de tänkte förstod jag kanske lite mer, men jag är fortfarande osäker på vad själva handlingen är. Visst jag förstod tolkningarna och kan se dem - men vad är handlingen, den där enkla som nästan bara barn kan komma på? Det var det egentligen ingen som kunde förklara.