Måste jag bli stor?

Nu sitter jag här med två feta kataloger och min tankar går runt som en tornado. Linköpings universitet och KTH. Bara två av många universitet som jag kommer få reklam från och båda har feta kataloger med hur studentlivet ser ut och hur deras utbildningar är. Det är som gymnasieval all over again med undantag att man den här gången faktiskt måste veta på ett ungefär vad man ska bli när man blir stor. Men måste jag bli vuxen? Måste jag veta? Eller kan jag tänka som en familjekompis till oss uttryckte det "Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor" (som för övrigt är 50+)? 

    Hela livet består av val hit och dit, vissa större än andra. Trots att jag är helt säker på att jag inte vill börja plugga på en gång efter gymnasiet är jag panikslagen över att jag inte vet vad jag vill göra. Det finns så mycket roligt att välja mellan. Teknisk kemi, bioteknik, matematik, miljövetare, kemisk biologi, lärare, design, civilingenjör i alla dess former... hur tror dem att man någonsin ska kunna välja?! När man skulle välja gymnasium var det i alla fall enkelt att gå på öppet hus eftersom det var i Stockholms trakten men att åka till alla dessa universitet över hela landet är ju inte alls lika enkelt! Madre mio, om man ändå kunde vara fem år igen och slippa alla dessa val.

Första snön

Igår den 25:e oktober kom den första snön. Det var det första jag märkte när jag kom ut från karaten och på någon sekund var jag och min kompis Claudia som femåringar igen. Vi skuttade runt och skrek av lycka att det snöade medan Claudias mamma bittert mumlade "nej, fan, jag har inga dubbdäck...". Lyckan av att se de första snöflingorna komma ned från himmelen och träffa marken. ÅÅÅHH SNÖÖÖ. Det får mig att börja längta, börja längta till julen. Lussebullarna, julmusten, kolan, knäcken, julgodiset, glöggen, granen, julbordet, alla fina ljus, brasan, pulkan, skidorna, snön den ljuvliga snön. Men det viktigaste av allt. Pepparkakorna.

Sälen julen 2010, se bara den härligt mjuka fina snön åååh

Judendom

Tre lektioner med judendom - och oj så mycket man hinner med. Matregler, judisk historia, hur det är att leva som jude, högtider, texter m.m. tre lektioner med mycket fakta och många reflektioner. Vi pratade mycket om judendom i högstadiet men som jag alltid brukar tänka - man lär sig alltid något nytt. Och jag har också lärt mig mycket nytt, särskilt om hur man kan tänka kring judendom som religion och hur judarna kan tänka kring t.ex. matreglerna. Sedan har jag också lärt mig mycket kring faktan, jag visste t.ex. inte att man som jude inte fick äta skaldjur man hör mest om koschermat (stavning?) med blodmat och så men att de inte åt skaldjur visste jag inte. Jag tyckte också det var väldigt smart att berätta om högtiderna genom att låta oss leta efter bilder som passade in på de olika högtiderna, det blev så mycket roligare att arbeta med och roligare att lära sig. Det finns så klart mycket mer man kan lära sig, men det återstår till framtiden - nu börjar vi med kristendom istället, oooh Jeeesus!!

Ormens väg in i det lilla torpet

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren, det är någonting med den boken som jag inte gillar. Förlåt alla ni som tyckte att den var bra och förlåt Katarina som jag vet älskar den boken men när jag läste den satt jag hela tiden och väntade på att jag på något sätt, på något ställe i boken, skulle få den där känslan av "Ååååh vilken fantastisk bok!". Men tyvärr kom den aldrig. Det sorgliga är att jag inte riktigt vet vad som jag inte tyckte om. Det var inte språket, språket tyckte jag faktiskt om och det var inte svårt att läsa som jag trodde det skulle vara. Kanske var det att den inte är lik någon bok som jag brukar läsa och därför är jag ovan? Eller så passade den helt enkelt inte mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det var något med boken som inte föll mig i smaken...

I Ormens väg på hälleberget finns det i alla fall många och åter många teman man kan diskutera kring. I den gruppen jag satt med på lektionen pratade vi mycket om makt, pengar, ondska och lärdom. Makt och lärdom kan man väl säga går hand i hand i Torgny Lindgrens bok. Den fruktansvärde Karl Orsa använder sin makt över familjen i det lilla torpet för att kunna "göra opp om arrendet" med familjens kvinnor. Han vet att de inte kan betala med pengar och just därför gör de opp. Karl Orsa använder också sin lärdom för att visa sig över dem. Jag har för mig att det finns ett ställe i boken där han frågar om Tea inte kan läsa, dock kan jag inte hitta det i texten tyvärr.
    Genom sitt språk använder han sin makt och sin lärdom för att visa Tea och familjen att de inte har något val. "Jag är skuldfri, sade han. Jag sköter handeln som noga, så att jag aldrig ska hava någon skuld." detta är när han vill göra opp med Eva, Teas dotter och förmodligen Karl Orsas halvsyster, men Tea säger emot. Jag tror att han genom att antyda att han själv inte har skulder vill visa att han har makten och är klokare än dem för att Tea ska förstå att det är enda chansen att få bort skulden. Han säger aldrig rakt ut att han är klokare men antyder på ett eller annat sätt att han är det bara för att hans vilja ska gå igenom.
    Vi pratade också väldigt mycket om deras släktskap, dock har det inte med språket att göra men jag hittade ett citat ur boken som beskriver släktskapet ganska bra. Det är vid ett tillfälle då Eva sitter och spelar för Karl Orsa.

"Hon var alltså dotter åt Ol Karlsa som var Karl Orsas far så hon var halvsyster både åt Tilda och åt farn hennes och dessutom faster åt sin egen syster och nästan liksom svägersksa åt sin egen mor. Det var som det var." 

Usch säger jag bara!

Eta schele me tresche i veboa

"Wij lathe tig och förstå, ath wår käre husffru Katerina haffwer skicketh till tig medh förbe:te Claes Hanszonn fem skiorter etc. Szå ähr wår faderlige wilije, ath thw them wille lathe achte, szå ath the icke forffares eller förekomme etc.

    Käre szonn, ähr och wår faderlige wilije, ath thw granneligenn wilth..." 

Det var ungefär det jag orkade läsa av Gustav Vasas brev, sedan gav jag upp. Det ser ut som ett skämt, som om någon skrivit en text på skoj. Men det är inte ett skämt utan det var så här de skrev - på ett ungefär. Jag visste från innan att svenskan har sett lite smått konstig ut men jag tror inte att jag har läst någon text från 1500- eller 1600-talet förut och när jag väl satt där och försökte läsa kunde jag bara tänka; "Herregud! Inte konstigt att folk inte kunde läsa!".

    1700-tals texten var inte heller så lätt att förstå med alla försök till franska och engelska. Det var nästan bara texterna från 1800 som jag förstod - vilket kanske inte är så konstigt. Men trots att det är så svårt att förstå är det väldigt intressant att se hur språket har utvecklats och ändrats under alla århundraden. Att se hur vi från att nästan ha skrivit tyska och holländska till franska för att till sist hamna i det språk vi har nu. Och just det att vi hade så stora influenser av franskan på 1700-talet fick mig att tänka på något som pappa brukar säga ibland när han ska skojprata på franska; Eta schele me tresche i veboa, vilket egentligen ska betyda "Äta gelé med träsked i vedboden". 

Jag tycker det är väldigt intressant med språkhistoria och se hur ett språk har utvecklats men det är inget jag har tänkt på innan de här lektionerna. Dock måste jag säga att jag är lite rädd inför att läsa forntida texter...

Rätt och fel - enligt vem?

Det är väldigt svårt att veta vad som är rätt och fel eftersom alla tänker olika. Beroende på vilken situation man befinner sig i kan alla resonera olika och tänka olika kring etik. I vissa fall kan det vara självklart - som t.ex. de flesta vet att man inte ska mörda någon annan människa, men det finns ju fortfarande mördare som tror att de gör rätt när de tar någon annans liv. Och hur är det med djur? Är det etiskt rätt att döda djuren för att äta dem? Det är en väldigt svår fråga egentligen, vegetarianer och veganer säger att det inte alls är rätt medan vi andra kanske tycker att det är okej. Så hur ska man veta hur man ska tänka egentligen?
 
När jag tittar och läser om de olika etiska modellerna kan jag nog påstå att jag ganska ofta hamnar i konsekvensetiken. Jag tänker väldigt ofta kring vad som kan hända om jag gör vissa saker, vilka konsekvenser det medför. Hur jag kommer känna efteråt, hur andra kommer känna och vad som kan hända. Men jag tänker också väldigt mycket kring dygdetiken - vad som gör mig till en god människa, en bra medmänniska. På ett och annat sätt vävs de två etiska modellerna ihop men ibland kan de gå isär. Ibland gör jag saker som kanske inte gör mig till en god medmänniska utan tänker bara på konsekvenserna och ibland vill jag bara vara en god medmänniska men tänker inte på konsekvenserna. Och ibland kanske jag gör saker då jag inte tänker alls - men det är ju bara mänskligt.
    Om jag tittar på hur jag har betett mig förut och hur jag beter mig nu finns det vissa skillnader. Det har liksom gått perioder för hur jag har agerat, ur en etisk synvinkel då. Jag har gått från att bara tänka på att passa in och göra andra nöjda till att nästan bara tänka på regler och plikter för att till sist hamna där jag är nu. Konsekvenser och en bra medmänniska. Så vad har gjort att jag har hamnat här? Självklart är det mycket som kommer från mina föräldrar. De har lärt mig att tänka innan jag agerar och att tänka på hur andra känner, inte vara självisk. Men jag tror att mycket av de som vi är med om ute i livet formar ens egna etiska tankar och beslut. Den personliga "etiska kompassen" (som Katarina, min lärare så snyggt kallar det) ändras hela tiden - livet ut - och jag tror inte att någons kompass, oavsett om man går utefter bara en eller alla modeller, kommer stanna och visa var norr ligger.

Don't stop me now 'cause I'm having a good time

Vemod - det är vad jag känner. Det är början på slutet, början av sista året på gymnasiet och det känns så... så sorgligt. Visst, det har bara gått två veckor men om man tänker på hur mycket tid som har gått så är det inte "bara två veckor" längre. Det känns som det var förra veckan jag kom in genom portarna på Östra in i en helt ny skola. Som det var förra veckan jag satt i ett klassrum där jag inte kände en enda och undrade hur gymnasiet skulle bli. Vad hände med den tiden? Vad hände med alla år? De gick förbi lika snabbt som ljuset känns det som.
    Det finns så många känslor just nu. Jag är så glad och nervös inför det som ska komma. Sista året och jag vet att alla kommer försöka göra det till det bästa året. Alla är förväntansfulla och vill göra det bästa av det bästa (vilket ibland kan leda till vilda diskussioner om hur man ska göra det). På religionen har vi pratat om förväntningar och farhågor och det finns så mycket förväntan. Schemat ska vara bra, betygen ska vara bra, musikalen ska bli bra, skivan ska bli den bästa, flaket ska vara bra - allt ska vara rent utsagt awesome det här sista året. Men det finns också farhågor. Farhågor som många nog tänker på och funderar över och farhågor som kanske bara jag tänker på just nu men som kanske kommer senare hos andra. Något som jag har tänkt på sedan i somras, sedan jag var på min grannes studentskiva, något som hon sa till mig som fick mig att bli så där vemodig. Och det sorgliga är att jag är nästan säker på att det kommer att hända.

  Jag är rädd för att det här året kommer gå alldeles för fort.

Doktor Glas

Boken Doktor Glas av Hjalmar Söderberg handlar om väldigt mycket. Och med det menar jag att det finns ganska mycket olika saker som händer i boken. Det kan bero på att det är Doktorns egna anteckningar man läser och han skriver ner vad han tänker, detta gör att det blir mycket olika saker. Och i och med det finns det mycket att diskutera - tycker jag i alla fall att det blir svårt att komma fram till en sak egentligen. Men eftersom uppgiften var att diskutera kring en idé i boken måste jag välja "bara" en sak.

Lycka. Vad är lycka egentligen? En väldigt viktig fråga i boken. Den kanske inte står rakt ut men man kan ana den mellan raderna. Doktorn vill hjälpa fru Gregorius med hennes man eftersom hon är så olycklig, men hur? Blir hon lycklig om pastor Gregorius dör? Blir hon lycklig om han lever men låter henne vara? Glas vill hjälpa henne bli glad och lycklig - men vad är lycka? 

   Vid ett tillfälle i boken sitter Glas med två av sina vänner/bekanta, eller vad man nu ska kalla dem, Birck och Markel och dricker cider. Birck och Markel sitter och diskuterar om vad man vill nå med livet och lycka kommer upp. 

"Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar efter lycka." säger Doktor Glas i diskussionen och jag kan hålla med i det han säger, för lycka kan vara olika för olika personer. Men betyder det att man aldrig finner lycka då? För man strävar alltid efter något, när man nått en sak vill man alltid ha något nytt som man strävar efter. Kan man inte finna lycka kanske? Jag tror att eftersom det är en så abstrakt sak, en så abstrakt känsla, att det är nästan omöjligt att finna lycka och det beror nog på att man inte vet vad lycka är för något. Man kan vara lycklig och glad, men menas det att man har funnit lycka? Man kanske har funnit lycka för stunden, men den känslan kan försvinna lika snabbt som den kom. Så att säga finna lycka kanske är fel sätt att säga det på det kanske är lyckan som hittar dig. Den kan komma och gå - och oftast när man inte tror att den ska komma, för det kan visa sig att man blir lycklig av något helt annat än det man strävade efter.

Modernismen

James Joyce, Marcel Proust, Virginia Woolf, Franz Kafka... det finns så mycket inom modernismen - författare och konstnärer. Förut visste jag lite om konstnärerna och deras verk och nu har jag fått lära känna författarna. Jag kan nog säga att jag har en liten hatkärlek till dem. Det vi har läst har både varit svårt, jobbigt, intressant och kul på samma gång. James Joyce och Franz Kafka var jobbigt och lite svårt men på något sätt fanns det lite intresse där - i alla fall hos Kafka. Det var inte riktigt min smak men jag ville ändå fortsätta läsa. Marcel Proust gillade jag definitivt, jag älskade hur han beskrev så utförligt och målade upp bilder och smaker så att det vattnades i munnen när man läste Madeleinekakan.
   Filmen vi såg under två lektioner var också väldigt bra. Jag gillade hur de lekte med de olika berättelserna och flätade ihop dem i slutet. Det var väldigt skickligt gjort då det inte blev så förutsägbart alltihop som det ibland kan bli i sådana fall. En mycket bra film helt enkelt.

Bild: http://www.google.se

Timmarna

Filmen Timmarna är inte direkt en sådan film som jag brukar se i vanliga fall men måste säga att den verkar vara riktigt bra. Idén att följa tre kvinnor från olika tidsperioder gör att det blir väldigt intressant och så att man måste hänga med hela tiden eftersom de byter person om vartannat. 

   Först när vi började titta blev jag lite förvirrad, jag trodde utifrån vår lärares förklaring att det skulle vara tre separata delar efter varandra. Att filmen först skulle berätta Virginia Woolfs berättelse och sedan övergå i den andra kvinnan berättelse för att till sist sluta med den moderna Mrs Dalloways berättelse. Istället visar filmen de tre kvinnornas berättelse parallellt med varandra. Det tycker jag var både förvirrande, spännande och på ett sätt modernistiskt. Sedan kunde jag ju inte sluta titta på Nicole Kidmans näsa när hon kom in i bilden.

Svar på tal

Fråga/undring: Det skulle vara spännande att veta vilka tankar som ledde dig vidare in mot detta?

Hm, det var lite när de andra pratade om familjen och de sättet de behandlar honom. De försöker ta hand om honom men vill ändå inte. Till slut vill de bara bli av med honom. Det var nog lite det som fick mig att börja tänka så. Vi kan vilja hjälpa personer och vilja göra något åt saker och ting men sedan när det blir alldeles för jobbigt eller vi kanske helt enkelt inte orkar gömma våra verkliga känslor så blir det på det sättet. Vi kan frysa ut andra och låtsas som om de inte finns och vara så otroligt grymma mot en medmänniska. I berättelsen blev sonen förvandlad till en insekt och detta kan vara en symbol för hur en människa kan "se ut" inför någon annan. Att vissa människor behandlar andra som kryp.

Något i den stilen ploppade upp i mina tankar.

När jag visade min kompis vad vi läste i svenskan blev hon alldeles chockad och avundsjuk och skrek "VA?! Får ni läsa Kafka?! Åååh, det vill jag också!". Det känns ganska bra att kunna säga att vi läser författare som Dostojevskij och Kafka, man känner sig lite mer allmänbildad och lite mer erfaren på något sätt.
  
Men nu till det jag skulle skriva om. Förvandlingen - en väldigt konstig bok. När jag läste första sidan var jag helt säker på att karaktären bara skojade, jag menar att bli förvandlad till en insekt och inte ens bry sig? Eftersom det här var första gången jag inte läste baksidan innan jag började blev det på något sätt en annan upplevelse - jag kan dock inte bestämma mig om det var en bra eller dålig upplevelse.
   När vi sitter och diskuterar på lektionen om böckerna vi läser är det väldigt intressant att lyssna på vad de andra har att säga. Dels för att alla har olika synpunkter och dels för att jag själv har lite svårt att analysera en bok, jag brukar oftast behöva lyssna på vad andra tycker och tänker först för att kunna få fram mitt. Men så här nästan en vecka efter boksamtalet kom jag att tänka på ifall Gregors förvandling bara är en metafor. Att det här med att han blir förvandlad till en stor insekt ska visa hur människan egentligen är. Hur vi beter oss mot varandra. Han - Kafka - kanske ville visa hur otrevliga vi är mot varandra? Att vi kanske beter oss som om vår medmänniska är en insekt? Det är lite svårt att utveckla tanken men det var något som jag kom att tänka på så här efteråt.

Bild: http://www.google.se

Joyce och Proust

Skriva som antingen James Joyce eller Marcel Proust. Jag tyckte det var en väldigt rolig uppgift, ganska svår men väldigt rolig. Det fick mig att tänka till och försöka komma ihåg alla gånger då jag fått flashbacks. Jag visste redan under lektionen att jag ville försöka skriva som Proust - dels för att jag tyckte att Joyce text var så otroligt jobbig och dels för att jag har ganska många sådana minnen som Proust skrev i Madeleinekakan. Många av de minnen jag har fått tillbaka har varit någonting med Japan också. Men för att vara kortfattad - ganska svår men bra uppgift.

Inspired by Marcel Proust

In genom dörren och det är som om jag förflyttas tillbaka till Japan. Jag vet inte riktigt hur jag och min pappa hamnade här – vi var ute och gick på Söder och helt plötsligt såg jag en liten dörr framför mig som ledde in till en asiatisk affär. Jag går in i affären och fram till en hylla fylld med olika fat till sushi. Svarta, blåa, gröna - ingen är den andra lik. Jag går vidare till nästa gång och ser andra hyllor fulla med alla sorters nudlar man kan tänka sig.

   Jag hör hur pappa ropar bakom mig, jag vänder mig om och går mot honom. Framför honom är det en kyl med grönsaker och precis bredvid lådor med frukt. Apple pears. Stora runda äpplen med skal som ser ut som päron. De ligger alla i varsitt plastnät och har lagts prydligt bredvid varandra för att inte något av dem ska bli skadade. Precis som de gör i Japan.

   Vi fortsätter vidare till frysdisken och där finns allt från frysta sojabönor till frysta King crabs. Synen av stora påsar med pilgrimsmusslor får pappa att lägga några i sin varukorg. Efter en rundtur i affären kommer vi fram till kassan. Där ligger det askar med olika sorters godis. Inte snickers, twix, mars eller något annat utan japanskt godis. Jag stannar framför en ask och tittar på den. På bilden är det långa rosa pinnar. Jag frågar pappa vad det är.

   ”Yoghurtpinnar!” svarar han.

Yoghurtpinnar? Något i mitt huvud vaknar till liv när han säger det. Pappa tar två askar och betalar. Var har jag sett dem förut? Det där lilla i mitt huvud kommer tillbaka om och om igen men så snabbt att jag inte förstår vad det är. Yoghurtpinnar. Jag nämner det om och om igen i mina tankar men det som susar förbi stannar inte.

   Plötsligt är vi hemma och pappa packar upp sin påse och ger mig asken med yoghurtpinnarna. Jag öppnar den och tar upp en pinne för att smaka. Jag tar en tugga. Minnet i mitt huvud stannar till på stört. Som en tidsresa är jag tillbaka i Japan, är tre år och sitter i min barnvagn. Mamma ger mig en lång rosa pinne som jag glatt smackar i mig. Yoghurtpinnar.

Ändringens århundrade

1900-talet. Det hände så otroligt mycket under det århundradet. Konsten ändrades och ändrades och ändrades igen, litteraturen tog en annan linje än förut, världskrig och revolutioner bröt ut. Modernismen. Vi började komma in i modernismen i bilden, om hur alla dessa konstformer kom till och ändrades stup i kvarten. Det började med expressionism och gick vidare till allt från surrealism till dadaism och pop-konst. När vi gick igenom de olika formerna blev jag så inspirerad och så exalterad av alla olika sätt att måla att det nästintill blev kortslutning i min hjärna. För vem kan egentligen komma på så otroligt galna saker som t.ex. Dalí?
   Modernismen öppnade också upp allas ögon. Man började fråga och fundera, man gick utanför gränserna och sa att människan inte alls är jorden mittpunkt. Det är så häftigt och nästan lite läskigt att allt hände under ett århundrade - och att det började för nästan 100 år sedan. Det är inte alls länge sedan! Man tänker att folk måste ha frågat och undrat i flera hundra år men så är det inte alls - i alla fall inte så att de vågade säga det högt eller skriva ner det på papper.

Modernismen. Det känns bra.

Bilder: taget från google.se, uppifrån från vänster - Salvador Dalí, Edvard Munch, Duchamp, Bridget Riley, Umberto Boccioni och Andy Warhol.