När jag visade min kompis vad vi läste i svenskan blev hon alldeles chockad och avundsjuk och skrek "VA?! Får ni läsa Kafka?! Åååh, det vill jag också!". Det känns ganska bra att kunna säga att vi läser författare som Dostojevskij och Kafka, man känner sig lite mer allmänbildad och lite mer erfaren på något sätt.
Men nu till det jag skulle skriva om. Förvandlingen - en väldigt konstig bok. När jag läste första sidan var jag helt säker på att karaktären bara skojade, jag menar att bli förvandlad till en insekt och inte ens bry sig? Eftersom det här var första gången jag inte läste baksidan innan jag började blev det på något sätt en annan upplevelse - jag kan dock inte bestämma mig om det var en bra eller dålig upplevelse.
När vi sitter och diskuterar på lektionen om böckerna vi läser är det väldigt intressant att lyssna på vad de andra har att säga. Dels för att alla har olika synpunkter och dels för att jag själv har lite svårt att analysera en bok, jag brukar oftast behöva lyssna på vad andra tycker och tänker först för att kunna få fram mitt. Men så här nästan en vecka efter boksamtalet kom jag att tänka på ifall Gregors förvandling bara är en metafor. Att det här med att han blir förvandlad till en stor insekt ska visa hur människan egentligen är. Hur vi beter oss mot varandra. Han - Kafka - kanske ville visa hur otrevliga vi är mot varandra? Att vi kanske beter oss som om vår medmänniska är en insekt? Det är lite svårt att utveckla tanken men det var något som jag kom att tänka på så här efteråt.
Bild: http://www.google.se
lördag 25 februari 2012
lördag 18 februari 2012
Joyce och Proust
Skriva som antingen James Joyce eller Marcel Proust. Jag tyckte det var en väldigt rolig uppgift, ganska svår men väldigt rolig. Det fick mig att tänka till och försöka komma ihåg alla gånger då jag fått flashbacks. Jag visste redan under lektionen att jag ville försöka skriva som Proust - dels för att jag tyckte att Joyce text var så otroligt jobbig och dels för att jag har ganska många sådana minnen som Proust skrev i Madeleinekakan. Många av de minnen jag har fått tillbaka har varit någonting med Japan också. Men för att vara kortfattad - ganska svår men bra uppgift.
Inspired by Marcel Proust
In genom dörren och det är som om jag förflyttas tillbaka till Japan. Jag vet inte riktigt hur jag och min pappa hamnade här – vi var ute och gick på Söder och helt plötsligt såg jag en liten dörr framför mig som ledde in till en asiatisk affär. Jag går in i affären och fram till en hylla fylld med olika fat till sushi. Svarta, blåa, gröna - ingen är den andra lik. Jag går vidare till nästa gång och ser andra hyllor fulla med alla sorters nudlar man kan tänka sig.
Jag hör hur pappa ropar bakom mig, jag vänder mig om och går mot honom. Framför honom är det en kyl med grönsaker och precis bredvid lådor med frukt. Apple pears. Stora runda äpplen med skal som ser ut som päron. De ligger alla i varsitt plastnät och har lagts prydligt bredvid varandra för att inte något av dem ska bli skadade. Precis som de gör i Japan.
Vi fortsätter vidare till frysdisken och där finns allt från frysta sojabönor till frysta King crabs. Synen av stora påsar med pilgrimsmusslor får pappa att lägga några i sin varukorg. Efter en rundtur i affären kommer vi fram till kassan. Där ligger det askar med olika sorters godis. Inte snickers, twix, mars eller något annat utan japanskt godis. Jag stannar framför en ask och tittar på den. På bilden är det långa rosa pinnar. Jag frågar pappa vad det är.
”Yoghurtpinnar!” svarar han.
Yoghurtpinnar? Något i mitt huvud vaknar till liv när han säger det. Pappa tar två askar och betalar. Var har jag sett dem förut? Det där lilla i mitt huvud kommer tillbaka om och om igen men så snabbt att jag inte förstår vad det är. Yoghurtpinnar. Jag nämner det om och om igen i mina tankar men det som susar förbi stannar inte.
Plötsligt är vi hemma och pappa packar upp sin påse och ger mig asken med yoghurtpinnarna. Jag öppnar den och tar upp en pinne för att smaka. Jag tar en tugga. Minnet i mitt huvud stannar till på stört. Som en tidsresa är jag tillbaka i Japan, är tre år och sitter i min barnvagn. Mamma ger mig en lång rosa pinne som jag glatt smackar i mig. Yoghurtpinnar.
fredag 3 februari 2012
Ändringens århundrade
1900-talet. Det hände så otroligt mycket under det århundradet. Konsten ändrades och ändrades och ändrades igen, litteraturen tog en annan linje än förut, världskrig och revolutioner bröt ut. Modernismen. Vi började komma in i modernismen i bilden, om hur alla dessa konstformer kom till och ändrades stup i kvarten. Det började med expressionism och gick vidare till allt från surrealism till dadaism och pop-konst. När vi gick igenom de olika formerna blev jag så inspirerad och så exalterad av alla olika sätt att måla att det nästintill blev kortslutning i min hjärna. För vem kan egentligen komma på så otroligt galna saker som t.ex. Dalí?
Modernismen öppnade också upp allas ögon. Man började fråga och fundera, man gick utanför gränserna och sa att människan inte alls är jorden mittpunkt. Det är så häftigt och nästan lite läskigt att allt hände under ett århundrade - och att det började för nästan 100 år sedan. Det är inte alls länge sedan! Man tänker att folk måste ha frågat och undrat i flera hundra år men så är det inte alls - i alla fall inte så att de vågade säga det högt eller skriva ner det på papper.
Modernismen öppnade också upp allas ögon. Man började fråga och fundera, man gick utanför gränserna och sa att människan inte alls är jorden mittpunkt. Det är så häftigt och nästan lite läskigt att allt hände under ett århundrade - och att det började för nästan 100 år sedan. Det är inte alls länge sedan! Man tänker att folk måste ha frågat och undrat i flera hundra år men så är det inte alls - i alla fall inte så att de vågade säga det högt eller skriva ner det på papper.
Modernismen. Det känns bra.
Bilder: taget från google.se, uppifrån från vänster - Salvador Dalí, Edvard Munch, Duchamp, Bridget Riley, Umberto Boccioni och Andy Warhol.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)