Eta schele me tresche i veboa

"Wij lathe tig och förstå, ath wår käre husffru Katerina haffwer skicketh till tig medh förbe:te Claes Hanszonn fem skiorter etc. Szå ähr wår faderlige wilije, ath thw them wille lathe achte, szå ath the icke forffares eller förekomme etc.

    Käre szonn, ähr och wår faderlige wilije, ath thw granneligenn wilth..." 

Det var ungefär det jag orkade läsa av Gustav Vasas brev, sedan gav jag upp. Det ser ut som ett skämt, som om någon skrivit en text på skoj. Men det är inte ett skämt utan det var så här de skrev - på ett ungefär. Jag visste från innan att svenskan har sett lite smått konstig ut men jag tror inte att jag har läst någon text från 1500- eller 1600-talet förut och när jag väl satt där och försökte läsa kunde jag bara tänka; "Herregud! Inte konstigt att folk inte kunde läsa!".

    1700-tals texten var inte heller så lätt att förstå med alla försök till franska och engelska. Det var nästan bara texterna från 1800 som jag förstod - vilket kanske inte är så konstigt. Men trots att det är så svårt att förstå är det väldigt intressant att se hur språket har utvecklats och ändrats under alla århundraden. Att se hur vi från att nästan ha skrivit tyska och holländska till franska för att till sist hamna i det språk vi har nu. Och just det att vi hade så stora influenser av franskan på 1700-talet fick mig att tänka på något som pappa brukar säga ibland när han ska skojprata på franska; Eta schele me tresche i veboa, vilket egentligen ska betyda "Äta gelé med träsked i vedboden". 

Jag tycker det är väldigt intressant med språkhistoria och se hur ett språk har utvecklats men det är inget jag har tänkt på innan de här lektionerna. Dock måste jag säga att jag är lite rädd inför att läsa forntida texter...

Rätt och fel - enligt vem?

Det är väldigt svårt att veta vad som är rätt och fel eftersom alla tänker olika. Beroende på vilken situation man befinner sig i kan alla resonera olika och tänka olika kring etik. I vissa fall kan det vara självklart - som t.ex. de flesta vet att man inte ska mörda någon annan människa, men det finns ju fortfarande mördare som tror att de gör rätt när de tar någon annans liv. Och hur är det med djur? Är det etiskt rätt att döda djuren för att äta dem? Det är en väldigt svår fråga egentligen, vegetarianer och veganer säger att det inte alls är rätt medan vi andra kanske tycker att det är okej. Så hur ska man veta hur man ska tänka egentligen?
 
När jag tittar och läser om de olika etiska modellerna kan jag nog påstå att jag ganska ofta hamnar i konsekvensetiken. Jag tänker väldigt ofta kring vad som kan hända om jag gör vissa saker, vilka konsekvenser det medför. Hur jag kommer känna efteråt, hur andra kommer känna och vad som kan hända. Men jag tänker också väldigt mycket kring dygdetiken - vad som gör mig till en god människa, en bra medmänniska. På ett och annat sätt vävs de två etiska modellerna ihop men ibland kan de gå isär. Ibland gör jag saker som kanske inte gör mig till en god medmänniska utan tänker bara på konsekvenserna och ibland vill jag bara vara en god medmänniska men tänker inte på konsekvenserna. Och ibland kanske jag gör saker då jag inte tänker alls - men det är ju bara mänskligt.
    Om jag tittar på hur jag har betett mig förut och hur jag beter mig nu finns det vissa skillnader. Det har liksom gått perioder för hur jag har agerat, ur en etisk synvinkel då. Jag har gått från att bara tänka på att passa in och göra andra nöjda till att nästan bara tänka på regler och plikter för att till sist hamna där jag är nu. Konsekvenser och en bra medmänniska. Så vad har gjort att jag har hamnat här? Självklart är det mycket som kommer från mina föräldrar. De har lärt mig att tänka innan jag agerar och att tänka på hur andra känner, inte vara självisk. Men jag tror att mycket av de som vi är med om ute i livet formar ens egna etiska tankar och beslut. Den personliga "etiska kompassen" (som Katarina, min lärare så snyggt kallar det) ändras hela tiden - livet ut - och jag tror inte att någons kompass, oavsett om man går utefter bara en eller alla modeller, kommer stanna och visa var norr ligger.

Don't stop me now 'cause I'm having a good time

Vemod - det är vad jag känner. Det är början på slutet, början av sista året på gymnasiet och det känns så... så sorgligt. Visst, det har bara gått två veckor men om man tänker på hur mycket tid som har gått så är det inte "bara två veckor" längre. Det känns som det var förra veckan jag kom in genom portarna på Östra in i en helt ny skola. Som det var förra veckan jag satt i ett klassrum där jag inte kände en enda och undrade hur gymnasiet skulle bli. Vad hände med den tiden? Vad hände med alla år? De gick förbi lika snabbt som ljuset känns det som.
    Det finns så många känslor just nu. Jag är så glad och nervös inför det som ska komma. Sista året och jag vet att alla kommer försöka göra det till det bästa året. Alla är förväntansfulla och vill göra det bästa av det bästa (vilket ibland kan leda till vilda diskussioner om hur man ska göra det). På religionen har vi pratat om förväntningar och farhågor och det finns så mycket förväntan. Schemat ska vara bra, betygen ska vara bra, musikalen ska bli bra, skivan ska bli den bästa, flaket ska vara bra - allt ska vara rent utsagt awesome det här sista året. Men det finns också farhågor. Farhågor som många nog tänker på och funderar över och farhågor som kanske bara jag tänker på just nu men som kanske kommer senare hos andra. Något som jag har tänkt på sedan i somras, sedan jag var på min grannes studentskiva, något som hon sa till mig som fick mig att bli så där vemodig. Och det sorgliga är att jag är nästan säker på att det kommer att hända.

  Jag är rädd för att det här året kommer gå alldeles för fort.

Doktor Glas

Boken Doktor Glas av Hjalmar Söderberg handlar om väldigt mycket. Och med det menar jag att det finns ganska mycket olika saker som händer i boken. Det kan bero på att det är Doktorns egna anteckningar man läser och han skriver ner vad han tänker, detta gör att det blir mycket olika saker. Och i och med det finns det mycket att diskutera - tycker jag i alla fall att det blir svårt att komma fram till en sak egentligen. Men eftersom uppgiften var att diskutera kring en idé i boken måste jag välja "bara" en sak.

Lycka. Vad är lycka egentligen? En väldigt viktig fråga i boken. Den kanske inte står rakt ut men man kan ana den mellan raderna. Doktorn vill hjälpa fru Gregorius med hennes man eftersom hon är så olycklig, men hur? Blir hon lycklig om pastor Gregorius dör? Blir hon lycklig om han lever men låter henne vara? Glas vill hjälpa henne bli glad och lycklig - men vad är lycka? 

   Vid ett tillfälle i boken sitter Glas med två av sina vänner/bekanta, eller vad man nu ska kalla dem, Birck och Markel och dricker cider. Birck och Markel sitter och diskuterar om vad man vill nå med livet och lycka kommer upp. 

"Jag känner ingen annan definition på lyckan än att den är sammanfattningen av det som var och en i sin stad finner eftersträvansvärt. Så är det väl alltså självklart att man strävar efter lycka." säger Doktor Glas i diskussionen och jag kan hålla med i det han säger, för lycka kan vara olika för olika personer. Men betyder det att man aldrig finner lycka då? För man strävar alltid efter något, när man nått en sak vill man alltid ha något nytt som man strävar efter. Kan man inte finna lycka kanske? Jag tror att eftersom det är en så abstrakt sak, en så abstrakt känsla, att det är nästan omöjligt att finna lycka och det beror nog på att man inte vet vad lycka är för något. Man kan vara lycklig och glad, men menas det att man har funnit lycka? Man kanske har funnit lycka för stunden, men den känslan kan försvinna lika snabbt som den kom. Så att säga finna lycka kanske är fel sätt att säga det på det kanske är lyckan som hittar dig. Den kan komma och gå - och oftast när man inte tror att den ska komma, för det kan visa sig att man blir lycklig av något helt annat än det man strävade efter.

Modernismen

James Joyce, Marcel Proust, Virginia Woolf, Franz Kafka... det finns så mycket inom modernismen - författare och konstnärer. Förut visste jag lite om konstnärerna och deras verk och nu har jag fått lära känna författarna. Jag kan nog säga att jag har en liten hatkärlek till dem. Det vi har läst har både varit svårt, jobbigt, intressant och kul på samma gång. James Joyce och Franz Kafka var jobbigt och lite svårt men på något sätt fanns det lite intresse där - i alla fall hos Kafka. Det var inte riktigt min smak men jag ville ändå fortsätta läsa. Marcel Proust gillade jag definitivt, jag älskade hur han beskrev så utförligt och målade upp bilder och smaker så att det vattnades i munnen när man läste Madeleinekakan.
   Filmen vi såg under två lektioner var också väldigt bra. Jag gillade hur de lekte med de olika berättelserna och flätade ihop dem i slutet. Det var väldigt skickligt gjort då det inte blev så förutsägbart alltihop som det ibland kan bli i sådana fall. En mycket bra film helt enkelt.

Bild: http://www.google.se

Timmarna

Filmen Timmarna är inte direkt en sådan film som jag brukar se i vanliga fall men måste säga att den verkar vara riktigt bra. Idén att följa tre kvinnor från olika tidsperioder gör att det blir väldigt intressant och så att man måste hänga med hela tiden eftersom de byter person om vartannat. 

   Först när vi började titta blev jag lite förvirrad, jag trodde utifrån vår lärares förklaring att det skulle vara tre separata delar efter varandra. Att filmen först skulle berätta Virginia Woolfs berättelse och sedan övergå i den andra kvinnan berättelse för att till sist sluta med den moderna Mrs Dalloways berättelse. Istället visar filmen de tre kvinnornas berättelse parallellt med varandra. Det tycker jag var både förvirrande, spännande och på ett sätt modernistiskt. Sedan kunde jag ju inte sluta titta på Nicole Kidmans näsa när hon kom in i bilden.

Svar på tal

Fråga/undring: Det skulle vara spännande att veta vilka tankar som ledde dig vidare in mot detta?

Hm, det var lite när de andra pratade om familjen och de sättet de behandlar honom. De försöker ta hand om honom men vill ändå inte. Till slut vill de bara bli av med honom. Det var nog lite det som fick mig att börja tänka så. Vi kan vilja hjälpa personer och vilja göra något åt saker och ting men sedan när det blir alldeles för jobbigt eller vi kanske helt enkelt inte orkar gömma våra verkliga känslor så blir det på det sättet. Vi kan frysa ut andra och låtsas som om de inte finns och vara så otroligt grymma mot en medmänniska. I berättelsen blev sonen förvandlad till en insekt och detta kan vara en symbol för hur en människa kan "se ut" inför någon annan. Att vissa människor behandlar andra som kryp.

Något i den stilen ploppade upp i mina tankar.