Under några lektioner nu så har vi läst och analyserat dikter på svenskan. Frågor som - vilken tyckte ni var bäst av dem? Varför? Hur kan man tolka den? Frågor som får en att tänka och gå djupt in i sina tankar, för att sedan försöka formulera dem på ett vettigt sätt - vilket inte är det lättaste ibland. Själv tyckte jag mycket om Karin Boyes Jag vill möta... en dikt som börjar sorgset och osäkert på något sätt men som utvecklas och blir till något modigt och kraftfullt. Om jag tänker efter kan den beskriva mig själv under vissa situationer. Ibland kan jag vara rustad med vapen i hand och brynja - inte rent fysiskt så klart utan psykiskt - men sedan kan jag helt plötligt öppna mig och visa vem jag är och vad jag går för. Men jag gör nog inte det så ofta, jag kan oftast vara ganska osäker och rädd bakom min sköld.
Något annat jag började tänka på var det Arvin - i min klass - sa om dikten av Werner Aspenström Pajazzo, han tolkade det som om dikten handlade om en clown som just tagit av sig sin mask, en sorgsen rustning, sitt svärd av trä och kronan av snö, att han inte hade utnyttjat dagen som den var - inte druckit dagen som det står i dikten. Det kanske inte var exakt så han sa men det var så rätt på något sätt, när man väl tänkte på det så var det nästan självklart att den handlade om en clown, en pajas - Pajazzo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar