Don't stop me now 'cause I'm having a good time

Vemod - det är vad jag känner. Det är början på slutet, början av sista året på gymnasiet och det känns så... så sorgligt. Visst, det har bara gått två veckor men om man tänker på hur mycket tid som har gått så är det inte "bara två veckor" längre. Det känns som det var förra veckan jag kom in genom portarna på Östra in i en helt ny skola. Som det var förra veckan jag satt i ett klassrum där jag inte kände en enda och undrade hur gymnasiet skulle bli. Vad hände med den tiden? Vad hände med alla år? De gick förbi lika snabbt som ljuset känns det som.
    Det finns så många känslor just nu. Jag är så glad och nervös inför det som ska komma. Sista året och jag vet att alla kommer försöka göra det till det bästa året. Alla är förväntansfulla och vill göra det bästa av det bästa (vilket ibland kan leda till vilda diskussioner om hur man ska göra det). På religionen har vi pratat om förväntningar och farhågor och det finns så mycket förväntan. Schemat ska vara bra, betygen ska vara bra, musikalen ska bli bra, skivan ska bli den bästa, flaket ska vara bra - allt ska vara rent utsagt awesome det här sista året. Men det finns också farhågor. Farhågor som många nog tänker på och funderar över och farhågor som kanske bara jag tänker på just nu men som kanske kommer senare hos andra. Något som jag har tänkt på sedan i somras, sedan jag var på min grannes studentskiva, något som hon sa till mig som fick mig att bli så där vemodig. Och det sorgliga är att jag är nästan säker på att det kommer att hända.

  Jag är rädd för att det här året kommer gå alldeles för fort.