2010

Snart är ännu ett år slut. Och då börjar ett annat. År 2010 har varit ett väldigt händelserikt år. Kollade i tidningen imorse och då hade dem en extra bilaga med bilder från året. Det var allt ifrån vulkanutbrott och askmoln till kända personer som dött. Om rödslam som runnit ut över hela städer och jordbävningar och koleraepidemi. Och när jag tänkte efter har det nästan hänt mer saker under 2010 än under många andra år - i alla fall enligt mig.
  Det har hänt saker i mitt liv också. Polenresan, klassresa till Alnäs, niornas bal, lämnar en skola jag gått i 10 år och börjar i en helt ny skola med en helt ny klass som visar sig vara den bästa. Sedan har det hänt mycket emotionellt också, men det kanske inte är något som jag vill ta upp här.
  Jag har träffat många nya vänner som jag förmodligen kommer ha hela livet. Jag har gjort saker jag nästan aldrig har gjort förut men jag ångrar inget av dem. Mycket av det jag gjort kan vara för att jag bytt skola, att jag vågar göra saker annorlunda nu med andra människor.

2010 har varit ett bra år trotts alla eländigheter, men jag tror ändå att 2011 kommer bli bättre.

Människan - olika personer men ändå lika

Människan är en väldigt klurig varelse egentligen. Om man tänker efter. Vi är så olika och ändå så lika varandra. Utseendet är olika på alla men inuti ser vi egentligen likadana ut. Och då menar jag inte bara att vi alla har hjärta och lever och sådant biologiskt, utan att vi tänker relativt lika. Man kan tolka vissa saker på samma sätt oavsätt vilken person det är. Och vi vill samma saker med våra signaler. Men ändå är det så svårt att förstå dem. Vi visar samma sak genom vårt kroppsspråk men ändå förstår vi dem inte.

  Som t.ex. när man läser vissa tidningar om "hur man ska tolka killens signaler" - eller tjejens också - så står det oftast att man ska tänka på hur man själv visar olika saker. Men även om man läser hundra sådana artiklar så förstår man fortfarande inte vad den andra menar. Är det för att man kanske inte förstår sina egna signaler? Man kanske inte själv vet vad man försöker visa? Eller är det helt enkelt så att vi är olika när det gäller kroppsspråk?

  Det gäller så mycket i hur man ska tolka vissa saker. En blick, den kan betyda hur många saker som helst. En kram, är den vänskaplig eller kärleksfull? Hur ska man tolka det som? Hur ska jag tolka det som? Vi vill alla att man ska vara tydlig, i alla fall vad jag har förstått, men varför är vi inte det? Varför går vi inte rakt på sak egentligen? Det kanske skulle bli lättare, man får höra det som man menar, inte försöka lista ut vad det betyder. För med bara signaler och kroppsspråk så ljuger man lite eftersom man kan tolka dem på olika sätt.

Så varför talar vi inte sanning?

Leva i nuet

Man brukar ju oftast säga att man ska leva i nuet - men är det verkligen så enkelt? Jag vill gärna tänka så men oftast gör jag inte det. Jag tänker alltid tillbaka på vad som hände förut, vad jag gjorde igår, förra veckan eller förra året. Hur det gick förra gången jag gjorde det jag vill göra och då låter jag oftast bli att göra den saken. Jag tänker på min framtid, hur den kommer se ut om jag gör något. Det blir aldrig något av det för att jag tänker för mycket på då och sen.
  Det blir också mycket om. Om jag inte hade sagt så där hade det inte blivit som det är nu, om jag hade gett det där till henne hade hon kanske varit lyckligare och så vidare. Men man ska ju inte tänka så, man ska inte tänka om för man kan ju ändå inte ändra på det som varit. Vi kan inte gå tillbaka i tiden och ändra våra handlingar. Vi måste stå för vad vi har gjort och kommer att göra. Oftast gör vi saker som vi inte ens hade planerat och då måste vi ta konsekvenserna. Det är inte lätt att tänka så - att man ska tänka nu. Många klarar inte det, speciellt inte jag.

Så även om jag inte gör som jag själv säger så måste jag bara säga - försök leva i nuet. Det är svårt jag vet, men man kan alltid försöka. Tänk inte för mycket på hur du hade det i gamla skolan och med gamla kompisarna utan tänk på hur du har det i din nya skola och med dina nya vänner. Man säger att man ska leva som man lär och jag vill också leva som jag säger nu och jag kanske klarar det tillslut. Men just nu kan jag inte det utan jag försöker. Ibland hjälper det och ibland inte, men jag hoppas att en dag så ska jag kunna leva i nuet.

Bild från mitt landställe, den kanske inte har med nuet att göra men den är fin.

Fina ord till fina personer

Sitter här i min stol och tittar på gymnasiets första skolfoto och beundrar min klass lite. Tänker på de här månaderna vi har känt varandra och måste bara säga att ni är dem bästa människorna på jorden! Jag menar det är inte alla personer som skulle, efter att ha känt varandra i ungefär två-tre månader, kunna stå på skolgården när det är brandövning och köra samuraj för fullt. De flesta skulle göra det efter två-tre år eller aldrig. Och när det kom två nya underbara personer in i vår klass välkomnade vi dem med värme. Alla vågar ta för sig och vågar göra bort sig. Ingen är utanför utan alla får vara med. Ingen försöker styra utan alla får bestämma - och viktigast av allt kan vi alla kramas utan att skämmas.
  Min förra klass var också hur bra som helst men jag tror nästan att ni tar första platsen. Jag känner att jag kan lita på er och jag hoppas att ni kan lita på mig också. Efter så kort tid har vi fått så bra kontakt i hela klassen och jag tror inte att det finns många sådana klasser på skolan direkt.

  Daniel, Pontus, Hanno, Kornelia, Edvin, Rasmus, Elias, Victor, Alfred, Viqtor, Sebastian, Anders, Jonatan, Linnea, Moa, Tomas, Jesper, Moa, Erica, Astri, Alice, Gaston, Emma, Arvin, Sophia, Hanna, Julia, Linh, Marie-Helen och Mattias - ni är underbara personer som har ett speciellt ställe i mitt hjärta (hoppas jag inte glömde någon nu bara).

N0e - den bästa klassen!

Elixir - en annorlunda läsning

Vår klass har nu fått läsa en lite annorlunda text som heter Elixir av Alejandro Leiva Wenger och fått se en kortfilm med samma namn. Jag måste få påstå att jag förmodligen inte har läst något konstigare. Det var inte bara innehållet som var konstigt utan även hur den var skriven. Den var rent utsagt jobbig att läsa bara för att författaren gjort t.ex. felstavningar medvetet. Man var verkligen tvungen att koncentrera sig på texten - vilket är bra men det var lite svårt att läsa.

  Både texten och filmen handlar om fyra tonårskillar som är invandrare i Sverige. En av killarna får en dag en flaska med posten, men han vet inte från vem eller varför. Dem börjar i vilket fall dricka av den drycken som finns i som dem ser som en läsk och de blir bara mer och mer ljushåriga, blåögda och smarta...

När jag läste texten blev jag mest äcklad men fick även en sån där otäck känsla i magen. Någon hade skickat en flaska med en dryck som gjorde dem mer och mer svenska i utseendet och även inombords. I filmen var det samma sak, men där gömde dem det obehagliga lite bakom humorn. När man såg hur de såg ut och hur de betedde sig började jag istället garva - det gjorde jag inte när jag läste. I filmen kunde man se hur en asiat, en afrikan, en chilenare och en iranier (tror jag han var) såg ut i blekt hår, blåa ögon och ljus sminkade. Och inte bara det, dem hade också matchande rosa tröjor på sig och satt på en bänk och pratade om vilket fint väder det var och vad dem skulle ha till fika. Inte för att vara fördomsfull men det fick mig att brista ut i skratt och jag var nog inte den enda.

  I texten fick man läsa om hur dem kände sig och hur oroliga dem egentligen var efter att dem kommit på vad som hände med dem. Det var nog det som berörde mig mest. Och att jag fick sådan obehaglig känsla i magen av texten men inte av filmen.

Pajazzo

Så sluter natten sina vingar

och du har ännu inte druckit dagen.

Där ligger din sorgsna rustning

ditt svärd av trä

din krona av snö

och över det som skulle vara en begynnelse

vilar redan det förflutnas berg.

Werner Aspenström

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram -

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.

Jag vill kasta mina vapen.

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld.

Jag har sett de torra fröna

gro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös.

Karin Boye

Diktens mening

Under några lektioner nu så har vi läst och analyserat dikter på svenskan. Frågor som - vilken tyckte ni var bäst av dem? Varför? Hur kan man tolka den? Frågor som får en att tänka och gå djupt in i sina tankar, för att sedan försöka formulera dem på ett vettigt sätt - vilket inte är det lättaste ibland.

  Själv tyckte jag mycket om Karin Boyes Jag vill möta... en dikt som börjar sorgset och osäkert på något sätt men som utvecklas och blir till något modigt och kraftfullt. Om jag tänker efter kan den beskriva mig själv under vissa situationer. Ibland kan jag vara rustad med vapen i hand och brynja - inte rent fysiskt så klart utan psykiskt - men sedan kan jag helt plötligt öppna mig och visa vem jag är och vad jag går för. Men jag gör nog inte det så ofta, jag kan oftast vara ganska osäker och rädd bakom min sköld.

Något annat jag började tänka på var det Arvin - i min klass - sa om dikten av Werner Aspenström Pajazzo, han tolkade det som om dikten handlade om en clown som just tagit av sig sin mask, en sorgsen rustning, sitt svärd av trä och kronan av snö, att han inte hade utnyttjat dagen som den var - inte druckit dagen som det står i dikten. Det kanske inte var exakt så han sa men det var så rätt på något sätt, när man väl tänkte på det så var det nästan självklart att den handlade om en clown, en pajas - Pajazzo.

Vad är poesi?

Poesi - något som jag inte har utforskat så mycket.

Jag har aldrig riktigt uppmuntrats att läsa och skriva poesi, eller jo kanske på låg- och mellanstadiet, men då tyckte man det var ganska tråkigt. Då skrev man roliga rimdikter som man inte ens brydde sig om vad dem betydde.
Men nu när man läser en dikt tänker man oftast vad de kan betyda både på ytan och invändigt. Det är som om det blir mycket mer kompicerat när man blir äldre bara för att man analyserar mer. Jag läser inte dikter på fritiden direkt och jag brukar inte skriva heller.Varför är jag inte riktigt säker. Har aldrig haft ett riktigt intresse, men när man väl läser dikter i skolan hittar man oftast något man gillar eller rent ut av hatar, men det är nog lite av poesins charm - det är inte tänkt att alla ska älska just den dikten som man har skrivit, så länge författaren har fått uttrycka sig som han/hon ville.

När jag väl började skriva den här texten gick jag till mamma och frågade om hennes diktböcker. Tydligen gillar hon poesi ganska mycket och hade flera stycken. Bland annat en bok av Karin Boye, vilket fick mig att tänka på Alice som gillar henne, så jag tittade i den och hittade några riktigt fina dikter - lite dystra, men fina. Sedan hittade jag även en gammal tidningsartikel om kroppen som hette Lovsång till min kropp av Alaide Foppa så jag tänkte att jag skulle sätta in två dikter här i min fina blogg.

Det namnlösa

Mycket göt ont, som inte har namn.
Bäst är att tiga och ta det i famn.

Mycket är hemligt och dunkelt och farligt.
Bäst är att bära det vördsamt och varligt.

Bäst är att tryggt på det hemliga tro
utan att peta på frön som gror.

"Här gick aldrig tanken på spaning.
Allmoder, led mig med säker maning!"

Gott är att lyss till sin Moders röst -
ordlöst bekymmer får ordlös tröst.

Karin Boye

Sedan har jag en dikt jag tänkte ni - som läser - skulle gissa vad den handlar om. Den är från Lovsång till min kropp av Alaide Foppa så frågan är; vilken kroppsdel handlar den här fina dikten om?

De är två behagande höjder
som min andning långsamt vaggar,
de är ömtåliga frukter
med ett nätverk av bleka blodkärl,
de var två fyllda bägare,
så välbevåget närande
i blomningens tid,
och de ger ännu liv
åt två knoppande blommor.

Dream on, dream on, dream on, dream on until your dream come true - Aerosmith

Jag har tänkt på en sak, hur skulle världen se ut om vi inte drömde? Vad skulle hända? För det skulle ju inte finnas en viss uppfinning om man inte drömde - eller det kanske inte ens skulle finnas något alls. Eftersom det inte kan komma något bara så där man måste drömma om att göra den saken först. Någon drömde om en glasboll som skulle börja lysa när man tryckte på en speciell knapp och någon drömde om en sak som kunde explodera och förstöra allt runt omkring den.
Och det behöver inte vara att man drömmer om något på natten. Det kan vara att man drömmer om att bli författare eller en känd skådespelare. Man kan drömma på så många olika sätt och om man inte drömde skulle världen vara och se ganska tråkig ut eller har jag helt fel?

När man drömmer något på natten kan man drömma om saker som man inte ens tänk på i verkliga livet eller ens kan komma på med fantasin. Man kan drömma om en knallblå flodhäst som dansar tango med en illgrön tiger på rosa moln utan att tycka att det är något konstigt (förrän man vaknar förstås). Jag menar allt är möjligt i drömmarnas värld och utan drömmar skulle människan - och kanske djuren också, för dem kanske också drömmer - gå under.

Krysmyntagården på Gotland - tyckte den passade ganska bra in på temat.

Livet

Livet är som en labyrint, ibland hittar man vägen som leder ut och ibland - ja då går man fel och livet känns kasst. Det gäller att försöka göra det jämnt. Man kan inte alltid gå rätt, för då får man ingen spänning i livet. Men man kan inte heller alltid gå fel, för då vill man bara sluta leva.

Man måste ju förstå att livet inte är en dans på rosor - det kan gälla allt från kärlek till jobb eller skola. Kärleken kan inte alltid bli som man vill och under vissa perioder kan det bara gå utåt hela tiden. Man ramlar och ramlar och man kan fundera, Kommer jag någonsin hitta kärleken? Men tillslut finns det ett slut på stupet och där står det någon som tar emot en och vill dela sitt liv med en - antingen livet ut eller kanske bara en liten stund.

Vad jag vill säga är att om du går vilse - deppa inte ihop, det kommer en utgång igen.

Ny bok, nya upplevelser

Nu har hela min klass och jag börjat läsa en bok som jag aldrig hört talas om innan, nämligen Den ovillige fundametalisten av Mohsin Hamid. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad en fundamentalist är - och jag har inte orkat kolla upp det än heller - men jag har tänkt kolla upp det snart!
Men i alla fall, jag har läst två kapitel plus sista sidan (brukar alltid göra det av ren nyfikenhet) och jag tycker att den är riktigt bra. Första intrycket av Changez - som huvudpersonen och berättaren i boken heter - enligt mig, var att han var en jobbig man som bara började prata med någon han inte kände och att han ville spela lite smart. Men efter någon sida tyckte jag att han var en riktigt smart och cool kille. Visst man kanske inte riktigt hänger med hela tiden eftersom han först kan prata om sitt intryck av Princeton första gången för att sedan helt plötsligt börja prata om te. Vilket gör att man koncentrerar sig på boken i alla fall.
Sedan tyckte jag att det var lite konstigt att han satt och pratade med en amerikanare som inte verkade säga nåot utan att han, Changez, bara "såg" vad han tänkte fråga. Men efter att ha suttit i grupper och pratat fick Erica (i min klass) mig att tänka att han ställde nog de där frågorna men att Changez bara upprepade dem så att det såg ut som om han pratade själv. Att boken är skriven så att bara han pratar kan göra en ordentligt förvirrad.

Huvudpersonen verkar vara en så utbildad och trevlig person, han kommer bara fram till en främling och berättar om sitt liv utan anledning. Han är modig och tänker inte på vad folk tycker om honom. Jag tycker att han verkar vara en intressant människa och jag vill bara läsa mer och mer av boken och även om jag bara har läst två kapitel (och sista sidan, hehe) så skulle jag utan tvekan rekomendera den.