Ormens väg in i det lilla torpet

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren, det är någonting med den boken som jag inte gillar. Förlåt alla ni som tyckte att den var bra och förlåt Katarina som jag vet älskar den boken men när jag läste den satt jag hela tiden och väntade på att jag på något sätt, på något ställe i boken, skulle få den där känslan av "Ååååh vilken fantastisk bok!". Men tyvärr kom den aldrig. Det sorgliga är att jag inte riktigt vet vad som jag inte tyckte om. Det var inte språket, språket tyckte jag faktiskt om och det var inte svårt att läsa som jag trodde det skulle vara. Kanske var det att den inte är lik någon bok som jag brukar läsa och därför är jag ovan? Eller så passade den helt enkelt inte mig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men det var något med boken som inte föll mig i smaken...

I Ormens väg på hälleberget finns det i alla fall många och åter många teman man kan diskutera kring. I den gruppen jag satt med på lektionen pratade vi mycket om makt, pengar, ondska och lärdom. Makt och lärdom kan man väl säga går hand i hand i Torgny Lindgrens bok. Den fruktansvärde Karl Orsa använder sin makt över familjen i det lilla torpet för att kunna "göra opp om arrendet" med familjens kvinnor. Han vet att de inte kan betala med pengar och just därför gör de opp. Karl Orsa använder också sin lärdom för att visa sig över dem. Jag har för mig att det finns ett ställe i boken där han frågar om Tea inte kan läsa, dock kan jag inte hitta det i texten tyvärr.
    Genom sitt språk använder han sin makt och sin lärdom för att visa Tea och familjen att de inte har något val. "Jag är skuldfri, sade han. Jag sköter handeln som noga, så att jag aldrig ska hava någon skuld." detta är när han vill göra opp med Eva, Teas dotter och förmodligen Karl Orsas halvsyster, men Tea säger emot. Jag tror att han genom att antyda att han själv inte har skulder vill visa att han har makten och är klokare än dem för att Tea ska förstå att det är enda chansen att få bort skulden. Han säger aldrig rakt ut att han är klokare men antyder på ett eller annat sätt att han är det bara för att hans vilja ska gå igenom.
    Vi pratade också väldigt mycket om deras släktskap, dock har det inte med språket att göra men jag hittade ett citat ur boken som beskriver släktskapet ganska bra. Det är vid ett tillfälle då Eva sitter och spelar för Karl Orsa.

"Hon var alltså dotter åt Ol Karlsa som var Karl Orsas far så hon var halvsyster både åt Tilda och åt farn hennes och dessutom faster åt sin egen syster och nästan liksom svägersksa åt sin egen mor. Det var som det var." 

Usch säger jag bara!

Eta schele me tresche i veboa

"Wij lathe tig och förstå, ath wår käre husffru Katerina haffwer skicketh till tig medh förbe:te Claes Hanszonn fem skiorter etc. Szå ähr wår faderlige wilije, ath thw them wille lathe achte, szå ath the icke forffares eller förekomme etc.

    Käre szonn, ähr och wår faderlige wilije, ath thw granneligenn wilth..." 

Det var ungefär det jag orkade läsa av Gustav Vasas brev, sedan gav jag upp. Det ser ut som ett skämt, som om någon skrivit en text på skoj. Men det är inte ett skämt utan det var så här de skrev - på ett ungefär. Jag visste från innan att svenskan har sett lite smått konstig ut men jag tror inte att jag har läst någon text från 1500- eller 1600-talet förut och när jag väl satt där och försökte läsa kunde jag bara tänka; "Herregud! Inte konstigt att folk inte kunde läsa!".

    1700-tals texten var inte heller så lätt att förstå med alla försök till franska och engelska. Det var nästan bara texterna från 1800 som jag förstod - vilket kanske inte är så konstigt. Men trots att det är så svårt att förstå är det väldigt intressant att se hur språket har utvecklats och ändrats under alla århundraden. Att se hur vi från att nästan ha skrivit tyska och holländska till franska för att till sist hamna i det språk vi har nu. Och just det att vi hade så stora influenser av franskan på 1700-talet fick mig att tänka på något som pappa brukar säga ibland när han ska skojprata på franska; Eta schele me tresche i veboa, vilket egentligen ska betyda "Äta gelé med träsked i vedboden". 

Jag tycker det är väldigt intressant med språkhistoria och se hur ett språk har utvecklats men det är inget jag har tänkt på innan de här lektionerna. Dock måste jag säga att jag är lite rädd inför att läsa forntida texter...

Rätt och fel - enligt vem?

Det är väldigt svårt att veta vad som är rätt och fel eftersom alla tänker olika. Beroende på vilken situation man befinner sig i kan alla resonera olika och tänka olika kring etik. I vissa fall kan det vara självklart - som t.ex. de flesta vet att man inte ska mörda någon annan människa, men det finns ju fortfarande mördare som tror att de gör rätt när de tar någon annans liv. Och hur är det med djur? Är det etiskt rätt att döda djuren för att äta dem? Det är en väldigt svår fråga egentligen, vegetarianer och veganer säger att det inte alls är rätt medan vi andra kanske tycker att det är okej. Så hur ska man veta hur man ska tänka egentligen?
 
När jag tittar och läser om de olika etiska modellerna kan jag nog påstå att jag ganska ofta hamnar i konsekvensetiken. Jag tänker väldigt ofta kring vad som kan hända om jag gör vissa saker, vilka konsekvenser det medför. Hur jag kommer känna efteråt, hur andra kommer känna och vad som kan hända. Men jag tänker också väldigt mycket kring dygdetiken - vad som gör mig till en god människa, en bra medmänniska. På ett och annat sätt vävs de två etiska modellerna ihop men ibland kan de gå isär. Ibland gör jag saker som kanske inte gör mig till en god medmänniska utan tänker bara på konsekvenserna och ibland vill jag bara vara en god medmänniska men tänker inte på konsekvenserna. Och ibland kanske jag gör saker då jag inte tänker alls - men det är ju bara mänskligt.
    Om jag tittar på hur jag har betett mig förut och hur jag beter mig nu finns det vissa skillnader. Det har liksom gått perioder för hur jag har agerat, ur en etisk synvinkel då. Jag har gått från att bara tänka på att passa in och göra andra nöjda till att nästan bara tänka på regler och plikter för att till sist hamna där jag är nu. Konsekvenser och en bra medmänniska. Så vad har gjort att jag har hamnat här? Självklart är det mycket som kommer från mina föräldrar. De har lärt mig att tänka innan jag agerar och att tänka på hur andra känner, inte vara självisk. Men jag tror att mycket av de som vi är med om ute i livet formar ens egna etiska tankar och beslut. Den personliga "etiska kompassen" (som Katarina, min lärare så snyggt kallar det) ändras hela tiden - livet ut - och jag tror inte att någons kompass, oavsett om man går utefter bara en eller alla modeller, kommer stanna och visa var norr ligger.