Inte ännu ett...

... tänker säkert min lärare om hon läser detta inlägg (och ifall det finns fler läsare, vilket jag tvivlar på, de också) och inser att det handlar om mina panikattacker inför framtiden, igen. Men ibland måste jag skriva ner mina tankar för att inte explodera och ibland känns det lite bättre ifall de också visas för allmänheten. Dock tror jag ingen läser dem men det känns bättre.

67 dagar. Sextiosju dagar kvar tills vi står där i vita kläder eller kostymer med en fin, vit, ny studentmössa på huvudet och lämnar gymnasielivet bakom oss. SEXTIOSJU DAGAR. Det är ingenting! Tre år, 1 096 dagar, har snart gått. Och det är bara drygt 6 % kvar av dessa tre år. Vill inte.
    I tisdags fick vi våra studentmössor. När jag hade hämtat min låda gick jag snabbt upp till skåpet, tryckte in lådan och stängde fort - sedan gick jag till klassrummet där mina glada vänner satt och provade sina mössor. Är jag den enda som får panik? Hemma lät jag lådan ligga kvar i hallen - oöppnad - och sprang upp till mitt rum. Mitt hjärta klappade som galopperande hästar och jag kippade efter luft. Bara jag tänker på det kan jag se dessa tre år flyga förbi som ett X2000-tåg med alla minnen, med alla härligt underbara människor i klass N(1)0e och det är bara jag som vill stanna kvar på perrongen och ta mjölktåget. Varför har alla så bråttom? Varför ser inte alla det som jag ser - att vi snart har nått slutet, att vi snart skiljs åt och inte ses mer? Visst vi kommer ses och ha klassträffar, men klassträffarna kommer bli glesare och glesare för att till slut inte finnas. Hur lång tid kan det ta? Ett, två år innan alla går sina egna vägar och N(1)0e är glömt?
    Den där studentmössan låg där i hallen i 3-4 timmar innan jag fort som attan öppnade lådan, tog ut den, provade så den passade, la ner den igen, slängde in den högst upp i garderoben och stängde dörren. Den ligger där nu och bara jag öppnar dörren så får jag panik. Alla andra kan bara inte vänta tills de får sätta på sig den och visa, jag vill bara spy så fort jag tänker på det. Varför ska alla ha så bråttom? Varför går tiden så fort? Någon klok snubbe sa "Tiden går fort när man har roligt" och ja, det håller jag med om. Den går jäkligt fort. 67 dagar. HJÄLP.

Känner mig lite som Ior, vi två skulle kunna bli bra vänner.

Bild: http://uniyears.wordpress.com 

"Siddharta" av Herman Hesse

"Näe, men han hade väl hinduism som grund och tog sina erfarenheter och blandade med det han lärt sig innan så att han fick en egen syn typ?"

Detta skrev jag till mina kära chattvänner under lektionen när vi diskuterade kring hur religionen kommer fram i boken Siddharta. Vi var lite oense om religionen i boken och dess karaktär men jag kände att det som jag skrev som står här uppe var en relativt bra sammanfattning på Siddhartas religiösa ställning. 
    I boken börjar Siddharta som brahminson och lär sig att leva som hindu. Efter ett tag tar han sig till asketerna och lär sig av dem för att sedan fortsätta sin vandring till att träffa Gotama, sedan leva som köpman och älskare till en kurtisan för att lära sig konsten om kärlek för att till sist hamna hos en färjkarl som lyssnar på flodens visdom. Genom hela boken pratar han om att han inte fastnar för läran om något, att det inte är det som får honom intresserad. Som jag ser det flyter de hinduiska tankarna genom hela boken på ett eller annat sätt - den krockar och flätas ihop med buddhismen och Siddharta tar till vara på allt han lär sig för att fläta samman sina tidigare lärdomar med sina nya så att flätan blir allt längre och, som jag skrev förut, så han får en egen syn på livet.


"något jag personligen uppskattar är det faktum att siddhartha kom fram till tingens värde som något betydelsefull. Det till skillnad från andra som menar på att det enda med värde i princip är upplevelser" - Rasmus

Det är lite svårt att säga varför jag tyckte om det här citatet från Rasmus. Alla i gruppen sa mycket kloka saker och det var svårt att välja men det var något lite extra med det här. Han beskriver väldigt kort vad Siddharta kommer fram till och vad som var bra med boken, men trots att det är kort säger det så mycket. Att det inte är upplevelserna som är det viktigaste utan "tingens värde" - mycket klokt sagt av Rasmus.