Leker du med elden kissar du i sängen

Måste säga att Leka med elden av August Strindberg faktiskt är en väldigt bra teater. Jag må säga att Strindberg inte är min favorit författare men han visste i alla fall vad han gjorde. Att visa människan på ett så bra sätt - och på bara en timme, ett stort plus i kanten - är otroligt svårt. Att visa de svåra besluten och hur man går fram och tillbaka från det ena till det andra utan att komma fram till något, för att sedan göra precis tvärtemot det man vill göra och utan att göra det för långtråkigt är väldigt svårt.
   Det jag gillade mest var alla konstiga ordspråk som pappan i teatern kom med. Vissa av dem var helt oförståeliga och lät bara roliga när han sa dem. Jag gillade också hur de hade jobbat med ljuset och miljön på scenen. Det var ett skynke som hängde ner ifrån taket och ljuset som kom in bakom skynket gjorde ett helt fantastiskt ljus. Speciellt i en scen när Kerstin (frun) stod lutad mot väggen och hennes skugga sträckte sig över hela väggen - då önskade jag verkligen att jag hade min kamera med mig, det skulle ha kunnat bli en underbar bild.

Bild: http://www.google.se

"De andra"

Du, jag och "de andra" är ord som kan betyda mycket beroende på vem man pratar med. Under vår halvdag den nionde november handlade de orden om islamofobi och vårt samhälle. Jag lärde mig mycket under den halvdagen och fick många tankeställare. Under första färeläsningen var det speciellt en mening som föreläsaren David Thurfjell sade som fastnade; "En religion är som en korg." Den enda meningen fick mig att förstå så otroligt mycket av vad en religion är egentligen. Man kan inte säga att en religion är si och så, utan en religion är flera olika saker - precis som en korg. I en korg finns det så mycket och det är samma sak i en religion.

Sedan gick jag på ett seminarium om vad nyheterna säger och vad journalister menar med vad de skriver. Det var väldigt intressant men jag fick ett slags obehag när vår föreläsare visade ett nyhetsinslag från Aktuellt (tror jag att det var). De berättade om hur ett par "stökiga ungdomar" blev "ansvarsfulla jägare" genom ett projekt som ett antal jägare haft. Dessutom var dessa "stökiga ungdomar" invandrare, vilket fick hela situationen att låta så otroligt rasistisk. Och när Eva Sköld - föreläsaren - visade och berättade om hur de ändrar miljön beroende på hur "tryggt" det ser ut växte mitt obehag bara mer och mer. När de filmade husen i förorten var ljuset väldigt mörkt och man såg ingens ansikte men sedan när de filmade ute i skogen blev det ljusare och såg mycket tryggare ut.
   Föredraget var väldigt lärorikt och jag är glad att jag valde det. Jag fick lära mig mycket om hur journalister får skriva och hur de skriver och detta fick mig att tänka lite mer på vad som menas i olika nyhetsartiklar och nyhetsinslag.

Den uppblåsta sprätten

August Strindberg.
Så fort jag hör hans namn börjar jag rynka på näsan som om jag känt en dålig lukt, men varför?
 
Det finns många olika respons när man tar upp namnet Strindberg. Många säger Röda rummet eller Hemsöborna, men många kommer också med en åsikt. När jag frågade min mamma sa hon bara "en uppblåst sprätt" och när jag frågade hennes väninna sa hon "en egoist". När jag däremot frågade vad min pappa tyckte sa han "Ingenting, jag tycker ingenting om Strindberg".
  Så vad har fått mig att tycka så illa om honom? Har min mamma påverkat mig genom sitt illa tyckande? Han var en duktig författare som har gjort mycket för Sveriges litteratur - men det är något som får mig att inte gilla honom. På lektionen kom Ett halvt ark papper på tal och jag kände direkt igen det. Jag har vid någon svensklektion på högstadiet läst den och jag kommer ihåg att den var väldigt bra, men jag tycker inte om honom av någon anledning. Det är något hos honom som gör mig irriterad. Jag har fått en känsla av att han var en egotrippad kvinnohatare - men hur kan jag veta att han var det?
   Trots att jag har så dålig uppfattning om honom ser jag lite fram emot vad vi ska göra - men jag kan inte lova att jag kommer ändra min åsikt.

Ett halvt ark papper - August Strindberg

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret -- 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pängar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetserarn: han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.

Operans biljettkontor: 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: "Frun". Vilken fru? -- Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står "Mamma". Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodren icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.
Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för den drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! -- En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpapperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma, som aldrig fått det!

(Taget från: http://runeberg.org/strindbg/etthalvt.html)

Måste man ha funderingar efter en bok?

Jag brukar fundera ganska mycket efter att ha läst en bok, men när jag hade läst klart Att tro på Mr Pip så funderade jag inte särskilt mycket. Jag vet inte riktigt vad det berodde på för det fanns så mycket man kunde fundera och reflektera över - vad hände sedan? Hur tänkte Mr Watts? Varför gjorde han så? Men jag fick inga funderingar mer än var kom Mr Watts familj in i bilden? Detta vet jag inte om det var bra eller inte - att jag inte fick några funderingar alltså - eftersom det var det vi skulle diskutera om på lektionen. Det gjorde ju så att jag inte kunde säga så mycket. För jag tyckte om boken, men jag kunde inte säga vad i boken  jag tyckte om. Jag kunde inte säga att jag gillade den detaljen och just den personen för det visste jag inte själv - jag tyckte helt enkelt bara om boken som helhet.
   Något som jag inte tyckte om däremot var slutet. Detta togs upp under diskussionen också. Efter att Matilda åkt till sin pappa blev boken tråkig och författaren kunde ha skippat den sista delen. Det som hade hänt innan var spännande och det hände saker hela tiden, men sedan så blev det bara massa onödiga ord.

Att tro på Mr Pip fick mig att tänka mycket under tiden jag läste, men när jag väl var klar var nästan alla mina funderingar bortblåsta. Den enda funderingen och frågan som fanns kvar efteråt fick jag nog aldrig riktigt svar på. Jag tror inte någon riktigt kunde svara på det. Så...

...var kom Mr Watts familj in i bilden?

Litteraturens effekt på människor

"När det fanns flera  lik som var uppsvällda och blånade av vatten, granskade han dem girigt och försökte känna igen Camille. Ibland ramlade ansiktskött av dem bitvis, benstommen hade skavt hål på den uppblötta huden, ansiktet var liksom kokat och avklätt in på benen."


Thérèse Raquin av Emile Zola - inte den mysigaste berättelsen att läsa direkt. Detta var bara ett litet smakprov av den del i berättelsen som vi har läst ifrån boken och jag får rysningar så fort jag tänker på den.  Zola skriver otroligt bra och beskriver allting utmärkt. Man känner att man är där, man känner den fruktansvärda lukten från liken, ser de döda kropparna, det är så obehagligt att man blir kall och grimaserar även om man inte ser det egentligen - och ändå kan jag inte sluta läsa. Jag vill lägga ifrån mig texten och tänka på något annat bara för att det är så obehagligt - men jag kan inte, jag vill bara fortsätta läsa. Eftersom beskrivningarna är så bra så att det känns som om man står där själv och tittar på alla liken så blir man så fast i berättelsen att man måste läsa mer.
 
"När hällarna är tomma går folk besvikna, bestulna, därifrån och mumlar mellan tänderna. När hällarna är väl belagda, när de skyltas vackert med människokött, då trängs de besökande, unnar sig sensationer till billigt pris, förfäras, skämtar, applåderar eller visslar som på teatern och går belåtna därifrån med förklaringen att bårhuset var lyckat idag."

Det bildas starka känslor, många frågor och jag blir upprörd när jag läser - inte minst när jag läste om hur folket tycker om att titta på liken. Det bildas många och stora tankar och enligt mig är det det som är bra litteratur.

"Based on a true story"

Står det på ganska många filmer och böcker - men vad betyder det egentligen? Man tänker ju oftast att det är en sann historia och det borde det vara men ibland kan man ju undra. Som t.ex. är det många som säger att det finns skräckfilmer som är "based on a true story" men jag har i alla fall lite svårt att tro att skräckfilmer är sanna historier. Men grejen med att göra filmer och böcker baserade på sanna historier är att man inte skriver hela sanningen eller så fyller man ut den. Detta är ju för att göra historien mer intressant men om man ska berätta något historiskt och fyller ut kan inte det göra oss som ser detta förvirrade? Vi kanske börjar tro att det som vi ser eller läser är den rätta sanningen?
  
Jag personligen tycker om att se eller läsa sanna historier. Mestadels för att jag på något sätt vill läsa eller se något som kan vara verkligt för att veta, om det är något bra som händer, att det kan faktiskt hända bra saker i livet! Men om det är något hemskt eller obehagligt är det mer - som vi sa på lektionen - för att jag själv ska må bättre och förstå att jag har det bra. Jag kan också tycka att det är intressant att läsa sanna historier då man läser om verkligheten och inte bara om något påhittat.

Så jag tykcer det är bra med "based on a true story" men jag kan också tycka att man inte ska alltid ska tro på det...

Den enkla synen

Hur tänker barn när de läser barnböcker? Något som jag kom att tänka på efter att ha läst Hanna, huset, hunden. För vi andra kan analysera och fundera på den djupa innebörden i de enkla orden som en barnförfattare har skrivit, men hur tänker barnen? Kanske barnen förstår böckerna bättre än vi? Vi kanske gör det mer komplicerat, mer än det behöver vara, och barnen kommer med den enkla och "riktiga" förklaringen. För när man växer upp och blir äldre kan man förlora "den enkla synen" - som jag kallar det nu -  på allt runt omkring oss. Allting kanske inte är så komplicerat som det verkar.
 
   Barnboken Hanna, huset, hunden tycker jag visar det på något sätt. För jag är nästan 100 % säker på att barn förstår vad den handlar om utan att de behöver göra det så komplicerat. Men jag, jag förstod absolut ingenting. Efter att ha hört andra förklara vad de såg och hur de tänkte förstod jag kanske lite mer, men jag är fortfarande osäker på vad själva handlingen är. Visst jag förstod tolkningarna och kan se dem - men vad är handlingen, den där enkla som nästan bara barn kan komma på? Det var det egentligen ingen som kunde förklara.

Höra eller lyssna?

Runt omkring oss är det alltid masssor av ljud. Tunnelbanor, bussar, bilar, fåglar, musik, telefoner, vind som blåser... Vi hör mycket hela dagarna men lyssnar vi? För att höra och lyssna är inte riktigt samma sak. Man kan hör vad någon säger men man behöver inte lyssna för det. Det har jag varit med om många gånger. Någon i min närhet sitter och pratar med mig och jag hör vad de säger men lyssnar jag? Nej. Det visar sig sedan när jag svara hur fel som helst på något som personen sa.

När vi tittade på ett TED-talk avsnitt på svenskan tänkte jag mycket på det. Att lyssna och att höra. Vi måste lyssna ibland för om vi inte gör det kommer ingen lyssna på oss. Jag tror de flesta vet hur det känns att sitta och prata och sedan upptäcka att ingen lyssnar på en. Man känner sig utanför, bortglömd och lite skamsen. Men om vi nu vet hur det känns, varför gör vi så mot andra då? Vi måste alla lyssna och de runt omkring en måste lyssna på vad man själv har att säga. Så varför kan vi inte bara lyssna? Varför kan vi inte bara göra så att vi alla mår lite bättre istället för att bli utanför och bortglömda? Vi måste lyssna och inte bara höra.

Nya krafter

Ett nytt år börjar och nya läxor kommer. Andra året. Vi har redan gått ett år på gymnasiet och nu går vi andra, sedan är det bara ett år kvar. Det är egenttligen helt sjukt hur fort ett år kan gå. Jag kommer ihåg första dagen på Östra. Hur nervös man var inför en ny skola, en ny klass, en ny miljö... Men ännu går jag bara i tvåan och förhoppningsvis kommer ett antal av läxorna synas här.

Kram