Leva i nuet

Man brukar ju oftast säga att man ska leva i nuet - men är det verkligen så enkelt? Jag vill gärna tänka så men oftast gör jag inte det. Jag tänker alltid tillbaka på vad som hände förut, vad jag gjorde igår, förra veckan eller förra året. Hur det gick förra gången jag gjorde det jag vill göra och då låter jag oftast bli att göra den saken. Jag tänker på min framtid, hur den kommer se ut om jag gör något. Det blir aldrig något av det för att jag tänker för mycket på då och sen.
  Det blir också mycket om. Om jag inte hade sagt så där hade det inte blivit som det är nu, om jag hade gett det där till henne hade hon kanske varit lyckligare och så vidare. Men man ska ju inte tänka så, man ska inte tänka om för man kan ju ändå inte ändra på det som varit. Vi kan inte gå tillbaka i tiden och ändra våra handlingar. Vi måste stå för vad vi har gjort och kommer att göra. Oftast gör vi saker som vi inte ens hade planerat och då måste vi ta konsekvenserna. Det är inte lätt att tänka så - att man ska tänka nu. Många klarar inte det, speciellt inte jag.

Så även om jag inte gör som jag själv säger så måste jag bara säga - försök leva i nuet. Det är svårt jag vet, men man kan alltid försöka. Tänk inte för mycket på hur du hade det i gamla skolan och med gamla kompisarna utan tänk på hur du har det i din nya skola och med dina nya vänner. Man säger att man ska leva som man lär och jag vill också leva som jag säger nu och jag kanske klarar det tillslut. Men just nu kan jag inte det utan jag försöker. Ibland hjälper det och ibland inte, men jag hoppas att en dag så ska jag kunna leva i nuet.

Bild från mitt landställe, den kanske inte har med nuet att göra men den är fin.

Fina ord till fina personer

Sitter här i min stol och tittar på gymnasiets första skolfoto och beundrar min klass lite. Tänker på de här månaderna vi har känt varandra och måste bara säga att ni är dem bästa människorna på jorden! Jag menar det är inte alla personer som skulle, efter att ha känt varandra i ungefär två-tre månader, kunna stå på skolgården när det är brandövning och köra samuraj för fullt. De flesta skulle göra det efter två-tre år eller aldrig. Och när det kom två nya underbara personer in i vår klass välkomnade vi dem med värme. Alla vågar ta för sig och vågar göra bort sig. Ingen är utanför utan alla får vara med. Ingen försöker styra utan alla får bestämma - och viktigast av allt kan vi alla kramas utan att skämmas.
  Min förra klass var också hur bra som helst men jag tror nästan att ni tar första platsen. Jag känner att jag kan lita på er och jag hoppas att ni kan lita på mig också. Efter så kort tid har vi fått så bra kontakt i hela klassen och jag tror inte att det finns många sådana klasser på skolan direkt.

  Daniel, Pontus, Hanno, Kornelia, Edvin, Rasmus, Elias, Victor, Alfred, Viqtor, Sebastian, Anders, Jonatan, Linnea, Moa, Tomas, Jesper, Moa, Erica, Astri, Alice, Gaston, Emma, Arvin, Sophia, Hanna, Julia, Linh, Marie-Helen och Mattias - ni är underbara personer som har ett speciellt ställe i mitt hjärta (hoppas jag inte glömde någon nu bara).

N0e - den bästa klassen!

Elixir - en annorlunda läsning

Vår klass har nu fått läsa en lite annorlunda text som heter Elixir av Alejandro Leiva Wenger och fått se en kortfilm med samma namn. Jag måste få påstå att jag förmodligen inte har läst något konstigare. Det var inte bara innehållet som var konstigt utan även hur den var skriven. Den var rent utsagt jobbig att läsa bara för att författaren gjort t.ex. felstavningar medvetet. Man var verkligen tvungen att koncentrera sig på texten - vilket är bra men det var lite svårt att läsa.

  Både texten och filmen handlar om fyra tonårskillar som är invandrare i Sverige. En av killarna får en dag en flaska med posten, men han vet inte från vem eller varför. Dem börjar i vilket fall dricka av den drycken som finns i som dem ser som en läsk och de blir bara mer och mer ljushåriga, blåögda och smarta...

När jag läste texten blev jag mest äcklad men fick även en sån där otäck känsla i magen. Någon hade skickat en flaska med en dryck som gjorde dem mer och mer svenska i utseendet och även inombords. I filmen var det samma sak, men där gömde dem det obehagliga lite bakom humorn. När man såg hur de såg ut och hur de betedde sig började jag istället garva - det gjorde jag inte när jag läste. I filmen kunde man se hur en asiat, en afrikan, en chilenare och en iranier (tror jag han var) såg ut i blekt hår, blåa ögon och ljus sminkade. Och inte bara det, dem hade också matchande rosa tröjor på sig och satt på en bänk och pratade om vilket fint väder det var och vad dem skulle ha till fika. Inte för att vara fördomsfull men det fick mig att brista ut i skratt och jag var nog inte den enda.

  I texten fick man läsa om hur dem kände sig och hur oroliga dem egentligen var efter att dem kommit på vad som hände med dem. Det var nog det som berörde mig mest. Och att jag fick sådan obehaglig känsla i magen av texten men inte av filmen.