Pajazzo

Så sluter natten sina vingar

och du har ännu inte druckit dagen.

Där ligger din sorgsna rustning

ditt svärd av trä

din krona av snö

och över det som skulle vara en begynnelse

vilar redan det förflutnas berg.

Werner Aspenström

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram -

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.

Jag vill kasta mina vapen.

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld.

Jag har sett de torra fröna

gro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös.

Karin Boye

Diktens mening

Under några lektioner nu så har vi läst och analyserat dikter på svenskan. Frågor som - vilken tyckte ni var bäst av dem? Varför? Hur kan man tolka den? Frågor som får en att tänka och gå djupt in i sina tankar, för att sedan försöka formulera dem på ett vettigt sätt - vilket inte är det lättaste ibland.

  Själv tyckte jag mycket om Karin Boyes Jag vill möta... en dikt som börjar sorgset och osäkert på något sätt men som utvecklas och blir till något modigt och kraftfullt. Om jag tänker efter kan den beskriva mig själv under vissa situationer. Ibland kan jag vara rustad med vapen i hand och brynja - inte rent fysiskt så klart utan psykiskt - men sedan kan jag helt plötligt öppna mig och visa vem jag är och vad jag går för. Men jag gör nog inte det så ofta, jag kan oftast vara ganska osäker och rädd bakom min sköld.

Något annat jag började tänka på var det Arvin - i min klass - sa om dikten av Werner Aspenström Pajazzo, han tolkade det som om dikten handlade om en clown som just tagit av sig sin mask, en sorgsen rustning, sitt svärd av trä och kronan av snö, att han inte hade utnyttjat dagen som den var - inte druckit dagen som det står i dikten. Det kanske inte var exakt så han sa men det var så rätt på något sätt, när man väl tänkte på det så var det nästan självklart att den handlade om en clown, en pajas - Pajazzo.

Vad är poesi?

Poesi - något som jag inte har utforskat så mycket.

Jag har aldrig riktigt uppmuntrats att läsa och skriva poesi, eller jo kanske på låg- och mellanstadiet, men då tyckte man det var ganska tråkigt. Då skrev man roliga rimdikter som man inte ens brydde sig om vad dem betydde.
Men nu när man läser en dikt tänker man oftast vad de kan betyda både på ytan och invändigt. Det är som om det blir mycket mer kompicerat när man blir äldre bara för att man analyserar mer. Jag läser inte dikter på fritiden direkt och jag brukar inte skriva heller.Varför är jag inte riktigt säker. Har aldrig haft ett riktigt intresse, men när man väl läser dikter i skolan hittar man oftast något man gillar eller rent ut av hatar, men det är nog lite av poesins charm - det är inte tänkt att alla ska älska just den dikten som man har skrivit, så länge författaren har fått uttrycka sig som han/hon ville.

När jag väl började skriva den här texten gick jag till mamma och frågade om hennes diktböcker. Tydligen gillar hon poesi ganska mycket och hade flera stycken. Bland annat en bok av Karin Boye, vilket fick mig att tänka på Alice som gillar henne, så jag tittade i den och hittade några riktigt fina dikter - lite dystra, men fina. Sedan hittade jag även en gammal tidningsartikel om kroppen som hette Lovsång till min kropp av Alaide Foppa så jag tänkte att jag skulle sätta in två dikter här i min fina blogg.

Det namnlösa

Mycket göt ont, som inte har namn.
Bäst är att tiga och ta det i famn.

Mycket är hemligt och dunkelt och farligt.
Bäst är att bära det vördsamt och varligt.

Bäst är att tryggt på det hemliga tro
utan att peta på frön som gror.

"Här gick aldrig tanken på spaning.
Allmoder, led mig med säker maning!"

Gott är att lyss till sin Moders röst -
ordlöst bekymmer får ordlös tröst.

Karin Boye

Sedan har jag en dikt jag tänkte ni - som läser - skulle gissa vad den handlar om. Den är från Lovsång till min kropp av Alaide Foppa så frågan är; vilken kroppsdel handlar den här fina dikten om?

De är två behagande höjder
som min andning långsamt vaggar,
de är ömtåliga frukter
med ett nätverk av bleka blodkärl,
de var två fyllda bägare,
så välbevåget närande
i blomningens tid,
och de ger ännu liv
åt två knoppande blommor.

Dream on, dream on, dream on, dream on until your dream come true - Aerosmith

Jag har tänkt på en sak, hur skulle världen se ut om vi inte drömde? Vad skulle hända? För det skulle ju inte finnas en viss uppfinning om man inte drömde - eller det kanske inte ens skulle finnas något alls. Eftersom det inte kan komma något bara så där man måste drömma om att göra den saken först. Någon drömde om en glasboll som skulle börja lysa när man tryckte på en speciell knapp och någon drömde om en sak som kunde explodera och förstöra allt runt omkring den.
Och det behöver inte vara att man drömmer om något på natten. Det kan vara att man drömmer om att bli författare eller en känd skådespelare. Man kan drömma på så många olika sätt och om man inte drömde skulle världen vara och se ganska tråkig ut eller har jag helt fel?

När man drömmer något på natten kan man drömma om saker som man inte ens tänk på i verkliga livet eller ens kan komma på med fantasin. Man kan drömma om en knallblå flodhäst som dansar tango med en illgrön tiger på rosa moln utan att tycka att det är något konstigt (förrän man vaknar förstås). Jag menar allt är möjligt i drömmarnas värld och utan drömmar skulle människan - och kanske djuren också, för dem kanske också drömmer - gå under.

Krysmyntagården på Gotland - tyckte den passade ganska bra in på temat.

Livet

Livet är som en labyrint, ibland hittar man vägen som leder ut och ibland - ja då går man fel och livet känns kasst. Det gäller att försöka göra det jämnt. Man kan inte alltid gå rätt, för då får man ingen spänning i livet. Men man kan inte heller alltid gå fel, för då vill man bara sluta leva.

Man måste ju förstå att livet inte är en dans på rosor - det kan gälla allt från kärlek till jobb eller skola. Kärleken kan inte alltid bli som man vill och under vissa perioder kan det bara gå utåt hela tiden. Man ramlar och ramlar och man kan fundera, Kommer jag någonsin hitta kärleken? Men tillslut finns det ett slut på stupet och där står det någon som tar emot en och vill dela sitt liv med en - antingen livet ut eller kanske bara en liten stund.

Vad jag vill säga är att om du går vilse - deppa inte ihop, det kommer en utgång igen.

Ny bok, nya upplevelser

Nu har hela min klass och jag börjat läsa en bok som jag aldrig hört talas om innan, nämligen Den ovillige fundametalisten av Mohsin Hamid. Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad en fundamentalist är - och jag har inte orkat kolla upp det än heller - men jag har tänkt kolla upp det snart!
Men i alla fall, jag har läst två kapitel plus sista sidan (brukar alltid göra det av ren nyfikenhet) och jag tycker att den är riktigt bra. Första intrycket av Changez - som huvudpersonen och berättaren i boken heter - enligt mig, var att han var en jobbig man som bara började prata med någon han inte kände och att han ville spela lite smart. Men efter någon sida tyckte jag att han var en riktigt smart och cool kille. Visst man kanske inte riktigt hänger med hela tiden eftersom han först kan prata om sitt intryck av Princeton första gången för att sedan helt plötsligt börja prata om te. Vilket gör att man koncentrerar sig på boken i alla fall.
Sedan tyckte jag att det var lite konstigt att han satt och pratade med en amerikanare som inte verkade säga nåot utan att han, Changez, bara "såg" vad han tänkte fråga. Men efter att ha suttit i grupper och pratat fick Erica (i min klass) mig att tänka att han ställde nog de där frågorna men att Changez bara upprepade dem så att det såg ut som om han pratade själv. Att boken är skriven så att bara han pratar kan göra en ordentligt förvirrad.

Huvudpersonen verkar vara en så utbildad och trevlig person, han kommer bara fram till en främling och berättar om sitt liv utan anledning. Han är modig och tänker inte på vad folk tycker om honom. Jag tycker att han verkar vara en intressant människa och jag vill bara läsa mer och mer av boken och även om jag bara har läst två kapitel (och sista sidan, hehe) så skulle jag utan tvekan rekomendera den.