Det är väldigt svårt att veta vad som är rätt och fel eftersom alla tänker olika. Beroende på vilken situation man befinner sig i kan alla resonera olika och tänka olika kring etik. I vissa fall kan det vara självklart - som t.ex. de flesta vet att man inte ska mörda någon annan människa, men det finns ju fortfarande mördare som tror att de gör rätt när de tar någon annans liv. Och hur är det med djur? Är det etiskt rätt att döda djuren för att äta dem? Det är en väldigt svår fråga egentligen, vegetarianer och veganer säger att det inte alls är rätt medan vi andra kanske tycker att det är okej. Så hur ska man veta hur man ska tänka egentligen?
När jag tittar och läser om de olika etiska modellerna kan jag nog påstå att jag ganska ofta hamnar i konsekvensetiken. Jag tänker väldigt ofta kring vad som kan hända om jag gör vissa saker, vilka konsekvenser det medför. Hur jag kommer känna efteråt, hur andra kommer känna och vad som kan hända. Men jag tänker också väldigt mycket kring dygdetiken - vad som gör mig till en god människa, en bra medmänniska. På ett och annat sätt vävs de två etiska modellerna ihop men ibland kan de gå isär. Ibland gör jag saker som kanske inte gör mig till en god medmänniska utan tänker bara på konsekvenserna och ibland vill jag bara vara en god medmänniska men tänker inte på konsekvenserna. Och ibland kanske jag gör saker då jag inte tänker alls - men det är ju bara mänskligt.
Om jag tittar på hur jag har betett mig förut och hur jag beter mig nu finns det vissa skillnader. Det har liksom gått perioder för hur jag har agerat, ur en etisk synvinkel då. Jag har gått från att bara tänka på att passa in och göra andra nöjda till att nästan bara tänka på regler och plikter för att till sist hamna där jag är nu. Konsekvenser och en bra medmänniska. Så vad har gjort att jag har hamnat här? Självklart är det mycket som kommer från mina föräldrar. De har lärt mig att tänka innan jag agerar och att tänka på hur andra känner, inte vara självisk. Men jag tror att mycket av de som vi är med om ute i livet formar ens egna etiska tankar och beslut. Den personliga "etiska kompassen" (som Katarina, min lärare så snyggt kallar det) ändras hela tiden - livet ut - och jag tror inte att någons kompass, oavsett om man går utefter bara en eller alla modeller, kommer stanna och visa var norr ligger.
Jag tror att din erfarenhet, att man tänker olika både vid olika tillfällen och i olika skeden i livet, kan kännas igen av många. Jag känner igen den. Och kanske är det just för att kompassen aldrig riktigt säkert kommer att visa vartåt norr ligger som vi måste fortsätta att tänka på och tala om varför vi gör som vi gör, och vad vi grundar våra ställningstaganden på?
SvaraRadera