Vår klass har nu fått läsa en lite annorlunda text som heter Elixir av Alejandro Leiva Wenger och fått se en kortfilm med samma namn. Jag måste få påstå att jag förmodligen inte har läst något konstigare. Det var inte bara innehållet som var konstigt utan även hur den var skriven. Den var rent utsagt jobbig att läsa bara för att författaren gjort t.ex. felstavningar medvetet. Man var verkligen tvungen att koncentrera sig på texten - vilket är bra men det var lite svårt att läsa.
Både texten och filmen handlar om fyra tonårskillar som är invandrare i Sverige. En av killarna får en dag en flaska med posten, men han vet inte från vem eller varför. Dem börjar i vilket fall dricka av den drycken som finns i som dem ser som en läsk och de blir bara mer och mer ljushåriga, blåögda och smarta... När jag läste texten blev jag mest äcklad men fick även en sån där otäck känsla i magen. Någon hade skickat en flaska med en dryck som gjorde dem mer och mer svenska i utseendet och även inombords. I filmen var det samma sak, men där gömde dem det obehagliga lite bakom humorn. När man såg hur de såg ut och hur de betedde sig började jag istället garva - det gjorde jag inte när jag läste. I filmen kunde man se hur en asiat, en afrikan, en chilenare och en iranier (tror jag han var) såg ut i blekt hår, blåa ögon och ljus sminkade. Och inte bara det, dem hade också matchande rosa tröjor på sig och satt på en bänk och pratade om vilket fint väder det var och vad dem skulle ha till fika. Inte för att vara fördomsfull men det fick mig att brista ut i skratt och jag var nog inte den enda.
I texten fick man läsa om hur dem kände sig och hur oroliga dem egentligen var efter att dem kommit på vad som hände med dem. Det var nog det som berörde mig mest. Och att jag fick sådan obehaglig känsla i magen av texten men inte av filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar