lördag 18 februari 2012

Inspired by Marcel Proust


In genom dörren och det är som om jag förflyttas tillbaka till Japan. Jag vet inte riktigt hur jag och min pappa hamnade här – vi var ute och gick på Söder och helt plötsligt såg jag en liten dörr framför mig som ledde in till en asiatisk affär. Jag går in i affären och fram till en hylla fylld med olika fat till sushi. Svarta, blåa, gröna - ingen är den andra lik. Jag går vidare till nästa gång och ser andra hyllor fulla med alla sorters nudlar man kan tänka sig.
   Jag hör hur pappa ropar bakom mig, jag vänder mig om och går mot honom. Framför honom är det en kyl med grönsaker och precis bredvid lådor med frukt. Apple pears. Stora runda äpplen med skal som ser ut som päron. De ligger alla i varsitt plastnät och har lagts prydligt bredvid varandra för att inte något av dem ska bli skadade. Precis som de gör i Japan.
   Vi fortsätter vidare till frysdisken och där finns allt från frysta sojabönor till frysta King crabs. Synen av stora påsar med pilgrimsmusslor får pappa att lägga några i sin varukorg. Efter en rundtur i affären kommer vi fram till kassan. Där ligger det askar med olika sorters godis. Inte snickers, twix, mars eller något annat utan japanskt godis. Jag stannar framför en ask och tittar på den. På bilden är det långa rosa pinnar. Jag frågar pappa vad det är.
   ”Yoghurtpinnar!” svarar han.
Yoghurtpinnar? Något i mitt huvud vaknar till liv när han säger det. Pappa tar två askar och betalar. Var har jag sett dem förut? Det där lilla i mitt huvud kommer tillbaka om och om igen men så snabbt att jag inte förstår vad det är. Yoghurtpinnar. Jag nämner det om och om igen i mina tankar men det som susar förbi stannar inte.
   Plötsligt är vi hemma och pappa packar upp sin påse och ger mig asken med yoghurtpinnarna. Jag öppnar den och tar upp en pinne för att smaka. Jag tar en tugga. Minnet i mitt huvud stannar till på stört. Som en tidsresa är jag tillbaka i Japan, är tre år och sitter i min barnvagn. Mamma ger mig en lång rosa pinne som jag glatt smackar i mig. Yoghurtpinnar.

1 kommentar:

  1. Verklig händelse? Äkta minne? Och hur var det att skriva om det?
    Tre år, då är man väldigt liten. Det måste vara ett av dina första minnen? Lätt eller svårt att plocka fram?

    SvaraRadera