"När det fanns flera lik som var uppsvällda och blånade av vatten, granskade han dem girigt och försökte känna igen Camille. Ibland ramlade ansiktskött av dem bitvis, benstommen hade skavt hål på den uppblötta huden, ansiktet var liksom kokat och avklätt in på benen."
Thérèse Raquin av Emile Zola - inte den mysigaste berättelsen att läsa direkt. Detta var bara ett litet smakprov av den del i berättelsen som vi har läst ifrån boken och jag får rysningar så fort jag tänker på den. Zola skriver otroligt bra och beskriver allting utmärkt. Man känner att man är där, man känner den fruktansvärda lukten från liken, ser de döda kropparna, det är så obehagligt att man blir kall och grimaserar även om man inte ser det egentligen - och ändå kan jag inte sluta läsa. Jag vill lägga ifrån mig texten och tänka på något annat bara för att det är så obehagligt - men jag kan inte, jag vill bara fortsätta läsa. Eftersom beskrivningarna är så bra så att det känns som om man står där själv och tittar på alla liken så blir man så fast i berättelsen att man måste läsa mer.
"När hällarna är tomma går folk besvikna, bestulna, därifrån och mumlar mellan tänderna. När hällarna är väl belagda, när de skyltas vackert med människokött, då trängs de besökande, unnar sig sensationer till billigt pris, förfäras, skämtar, applåderar eller visslar som på teatern och går belåtna därifrån med förklaringen att bårhuset var lyckat idag."
Det bildas starka känslor, många frågor och jag blir upprörd när jag läser - inte minst när jag läste om hur folket tycker om att titta på liken. Det bildas många och stora tankar och enligt mig är det det som är bra litteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar